TJÄRBRÄNNINGSPLATS VID CLAS OHLSONS LAGER

Som exportprodukt var tjärans storhetstid mellan 1500-talet fram till 1800-talet, men för framförallt husbehov har tjärframställningen en betydligt längre historia. Tjärbränning ur tallved har bedrivits i närmare 3 000 år i Sverige, och med en stor variation i framställningssätt. De äldsta formerna är tjärgropar och tjärrännor, men andra typer är t.ex. tjärdal, tjärsten, tjärmila och tjärugn. De olika teknikerna berodde på vad tjäran skulle nyttjas till, mängd och lokala traditioner. Tjäran har haft en viktig funktion som impregnerings- och konserveringsmedel, men även som smörjmedel och t.o.m. för medicinsk användning.

Före undersökningen syntes tjärbränningsplatsen i Insjön som en tydlig päronformad svacka/dike omgiven av vallar. Anläggningen låg i en södervänd, sandig skogsbacke ner mot en branddamm, vilken tidigare utgjort en liten myr. Vid övre delen av milan låg några mindre gropar.

Hela anläggningen torvades av och ritades, varefter delar av anläggningen grävdes ut och två korsande sektioner grävdes genom dike, vallar och gropar.

Avsikten var att få en bild av hur anläggningen konstruerats och fungerat samt när den använts. Det visade sig att det rörde sig om en trattformad tjärdal, där den finhuggna tjärveden staplats i en vid tratt, dvs. själva dalen. Från botten av tratten hade den flytande tjäran letts via en ränna ner i ett uppsamlingskärl som stått i en grop i nedre änden av diket. Flera svämlager i denna grop avslöjar antagligen att kärlet stått i nedkylande myrvatten.

Groparna vid sidan av tratten innehöll bl.a. en hel del tjärved, men kan ha uppkommit då man tog sand och jord för täckning av tjärmilan. Två separat lager med rester av trattkonstruktioner tyder på att milan brukats under en lång period, alternativt vid två skilda perioder. 14C-dateringarna befäste detta och visade att den använts under 1300-1400-talen. Vi kan sålunda förmoda att tjärmileröken under senmedeltiden stundom låg tung över den lilla skogsbacken.