LEKSANDS KYRKA

Muren

I december 2007 dokumenterades vapenhusets vägg när muren sågades upp och genombrytningen gjordes. Murverket bestod av en 1,6 m tjock skalmur med yttre och inre tegelmurar murade i munkförband och en mellanliggande fyllning bestående av sten, sten- och tegelflis blandat med bruk. Tegelmuren var uppmurad på en ca 1,0 meter hög och 1,7 meter tjock, tuktad granitstenstmur. Granitstensmuren stod i sin tur på en grundsula, bestående av ett enskiktat lager med flata, liggande och lätt tuktade granitstenar, fogade med kalkbruk. Grundsulan och därmed hela det gamla tornets murverket vilade slutligen på ett drygt 1,5 meter djupt grundläggningsdike fyllt med sten, murtegel, kalkbruk samt en del människoben.

En intressant och ny iakttagelse var att tornmuren där genomföringen gjordes var uppförd vid två skilda tidpunkter. Den äldsta fasen var grundläggningsdike, grundsula, granitstensmur och tre varv upp på tegelmuren. Därovan var muren murad med ett annat bruk och med fint åsade fogar. Vi hoppas att vi snart kan datera murarna.

Gravarna

Det nya huset vilar på en relativt grund betongsula för att undvika och bevara en stor mängd djupare liggande gravar som upptäcktes vid förundersökningen i augusti 2006. Utbyggnadsplanerna inbegrep då en källare.

År 1971 påträffades under vapenhuset ett mycket välbevarat gravmaterial från 1100-1400-talet. Där låg det 164 gravlagd individer, främst kvinnor. 1100-1200-talsgravarna var rikt försedda med gravgåvor, sannolikt efter en gammal förkristen sedvänja. Det fanns dessutom spår efter förkristna brandgravar samt bebyggelse från yngre järnålder. Frågan var nu vad som kunde ha bevarats i jorden utanför Vapenhuset?

Våra misstankar om att det var sämre bevarandeförhållanden utanför kyrkan och att många gravar från nyare tid skulle ha förstört de äldre kom i stort sett på skam. En mängd äldre gravar dök upp mellan 1,0 och 2,0 meter under markytan. Gravtätheten var närmast vapenhuset mycket hög och komplexiteten likaså genom att gravarna låg på olika nivåer och skar varandra.

Begravningarna hade gjorts under en lång tidsrymd, från kyrkans första tid på 1100-talet, fram till 1700-talet. Flertalet var från medeltid. Även fragmentariska spår efter en förkristen tid kunde ses i enstaka eldsprängd sten, kol och några brända ben.

Cirka 5 meter söder om vapenhuset ändrade kyrkogården karaktär. Här låg det nästan enbart yngre gravar på ett mer bestämt djup, 1,2-1,5 meter under markytan, sida vid sida i varv, och bara på några ställen fanns delar av medeltida gravar bevarade. Det är således tydligt att man redan under 1600/1700-talet undvek att gravlägga närmast kyrkan.

Framförallt i de medeltida gravarna påträffades gravgåvor som mynt, knivar, eldstål, pärlor m.m., men även i de yngre gravarna fanns t.ex. fragment av textilier, dräktnålar, pärlor.

Kraftiga rotinflammationer i en framtand och i de övre kindtänderna till följd av karies har orsakat dessa hål i överkäken på en vuxen man.

Den 100 kvm stora tillbyggnadsytan beräknades innehålla ca 750 gravar från äldsta medeltid fram till 1700-talets mitt. En större undersökning av dessa skulle ge mycket intressanta kunskaper om leksandsbornas levnadsomständigheter och sjukdomar under 600 år. Leksands kyrka saknade emellertid medel för en större gravundersökning, varför planerna ändrades till en enplansbyggnad på platta för att undvika gravarna.

Kontaktperson: Fredrik Sandberg 023-76 55 34
e-post: fredrik.sandberg@dalarnasmuseum.se