Med anledning av en planerad utbyggnad av riksväg 60 mellan Ornäs i Borlänge kommun och Tallen i Falu kommun, har Dalarnas museum gjort en arkeologisk utredning. Utredningen omfattade arkivstudier, specialinventering och sökschaktsgrävning.
Området är en central del av Kopparbergslagen, en bygd vars förutsättning var kopparutvinningen ur Falu gruva. I den drygt 9 km långa vägsträckningen påträffades lämningar efter äldre bebyggelse och odling i de sedimentjordstäckta dalgångarna, medan färdvägar, kolbottnar m.m. låg på de mellanliggande barrskogstäkta höjdpartierna. Lämningarna är företrädesvis från nyare tid, men kan i vissa fall ha en äldre historia. Utredningen gav förslag på vidare arkeologiska åtgärder inför vägutbyggnaden.
Den södra delen av utredningssträckan låg i Torsångs socken. Där påträffades odlingsytor, stenmur och bebyggelselämningar från 1700- och 1800-tal i Aspans dalgång. På höjdpartiet norr därom fanns en fördämningsvall och färdvägar belagda från slutet av 1600-talet resp. mitten av 1700-talet, men som kan vara betydligt äldre.
Borlänge kommun och Vägverket Region Mitt planerar att bygga en gång- och cykelväg längs väg 800 mellan Kälarvet och Torsång. För sträckan Kälarvet-Alsbäck utreds fem alternativ, varav ett följer befintlig väg och de övriga går i åkermark norr om vägen. För resten av sträckan är planerna att cykelbana skall gå längs norra sidan av befintlig väg.
Syftet med utredningen är att klargöra om den planerade gång- och cykelväg berör fast fornlämning och att analysera strukturerna i landskapet.
Utredningen har delats upp i fyra moment: arkivstudier, analys av äldre kartmaterial, specialinventering och provgropsgrävning.
Området är rikt på fornlämningar, det finns lämningar av stenålderskaraktär men rikligast förekommande är lämningar från yngre järnålder. Gravar synliga ovan mark är sällsynta, slagglämningarna är istället desto fler. Byarna har i allmänhet medeltida belägg men är sannolikt namngivna redan under yngre järnålder.
Byarna i utredningsområdet hade på 1600-talet en mycket likartad karaktär. De låg på rad längs Dalälvens norra strand. Gårdarna låg samlade på en bytomt vilken troligen var reglerad. Till varje by hörde två tegskiftade åkergärden vilka brukades i tvåsäde och där alla gårdarnas tegar låg i ägoblandning. Till varje by hörde också minst ett gemensamt tegskiftat ängsgärde, ibland flera samt ett antal mindre särhägnade åkrar och ängar.
Vägnätets orientering har två karaktäristiska drag. Längs nästan hela sträckan löpte en väg parallellt med älven, i åkermarken strax norr om bebyggelsen, väg har eventuellt saknats mellan Söpnarby och Nyckelby. Resterande vägar gick vinkelrätt mot älven, dvs. från bybebyggelsen vid älven mot utmarken och hade en viktig funktion som fägata, vägen igenom Nyckelby hade dock regional betydelse.
Under fältinventeringen noterades 17 lokaler med kulturlämningar, varav åtta stycken sedan tidigare var registrerade i fornminnesregistret. Åtta järnframställningsplatser/slaggförekomster noterades liksom en boplats av stenålderskaraktär, tre fyndplatser för avslag, en fyndplats för en skafthålsyxa. Dessutom noterades två äldre vägbankar, en plats för sentida gårdstomter och två platser med kulturpåverkade lager.
Provgrävningen gjordes på 13 platser och då påträffades kulturpåverkade lager, anläggningsrester och fynd. Område A bedömdes innehålla rester av en järnframställningsplats och B bedömdes kunna utgöra rester av boplats- och/eller gårdslämningar från medeltid eller tidigare. I område I framkom ett mäktigt sotlager. De fynd och diffusa kol- och sotfläckar som påträffats i område E, H och L härrör möjligen från utplöjda boplats- eller/gårdslämningar. Inga bevarade anläggningar påträffades där, vilket dock inte utesluter att sådana kan förekomma utanför provgrävningsområdet.
Alla vägalternativen berör fasta fornlämningar, vilket alternativ som än väljs kommer det att innebära att förundersökningar behöver göras för att närmare avgränsa lämningarna och skaffa en bättre underlag för bedömningen av deras karaktär och ålder. Området mellan älven och vägen kan antas vara fornlämningstätast och utgjorde troligen hjärtat i järnålders och medeltidens landskap, ja landskapet fram till för kanske hundra år sedan. Där finns ett stort antal medeltida bytomter och där finns troligen även rester av förhistoriska gårdstomter och gravar. Detta område berörs som väl är inte av den aktuella exploateringen. Det gör däremot området norr om väg 800, en ännu till övervägande del öppen åkermark som brukats under mycket lång tid. Den innehåller också ett flertal lämningar efter järnframställning. Över hela område verkar det ha funnits stenåldersboplatserna.
Med anledning av schaktningsarbeten för VA-ledning på rådhusets bakgård, kv. Falken, och i Fredsgatan i centrala Hedemora, utförde Dalarnas museum en schaktövervakning. Syftet med schaktövervakningen var att närmare klargöra fornlämningsförhållandena inom det berörda området samt fördjupa kunskaperna om Hedemoras äldre historia och bebyggelseutveckling i denna del av staden. Totalt grävdes tre schakt varav två inne på bakgården till rådhuset. I dessa fanns endast omgrävd humös mo och äldre ledningar. I schaktet på Fredsgatan påträffades rester av ett äldre kulturlager innehållande tegel, kol och obrända ben. Dessutom fanns ett sotlager och ett lager med humös omgrävd mo. Kulturlagret tolkades som rester efter fähus och/eller uthus som legat i kvarteret och som rivits antingen i samband med rådhusets ombyggnad i början av 1900-talet eller efter stadsbranden 1754. Då teglet som påträffades i kulturlagret inte var särskilt ålderdomligt kan en datering till 1700-1800-tal vara rimlig. Utifrån resultaten av undersökningen beslöts att inga ytterligare arkeologiska insatser var motiverade. Att några anläggningar eller konstruktioner såsom husgrunder inte påträffades utesluter inte att sådana inte kan förekomma utanför schakten.
Vid den yttre renoveringen av Husby kyrka under hösten 1999 utförde Dalarnas museum en murverksdokumentation av delar av det understa partiet av Husby kyrkas fasad, både över och under mark. De partier där det syntes skillnader mellan yngre och äldre murverk, samt där det fanns byggnadsdetaljer som varit dolda av puts eller jord dokumenterades, det vill säga skarven mellan det äldre långhuset och det yngre koret, utbyggnaden av sakristian, samt en påträffad sydportal vid det f d vapenhuset.
Undersökningen visade att det äldre murverket var mer omsorgfullt lagt, med utvalda stenar, medan det yngre murverket gav ett mer oordnat intryck. Vid resterna av ett vapenhus utanför långhusets södra sida påträffades en äldre igenmurad sydportal som varit i förbindelse med det f d vapenhuset. Portalens omfattning var murad av formtegel, varav ett var glaserat. Portalen liknade den tidigare påträffade västportalen och bör ha byggts under senmedeltid. Utanför om sydportalen påträffades ett vällagt tegelgolv i det som tidigare varit vapenhus.
Det grävdes även runt grunden på en mindre byggnad på kyrkogården, även kallad likboden, då det blivit sättningar i grunden. Det konstaterades att byggnaden var hopbyggd med en tidigare, numera riven kyrkogårdsmur.
Vägverket utreder en förändrad dragningen av riksväg 45 mellan Vattnäs och Trunna. Dalarnas museum har utrett de fem olika alternativens påverkan på riksinresset Orsasjön ur kulturhistoriska aspekter. Riksintresset Orsasjön definieras huvudsakligen utifrån sina arkeologiska värden, med en påfallande rikedom av järnålderslämningar. Men där finns också en kontinuitet i landskapet från förhistorisk tid till senare tids bondekultur, varav bybebyggelsen utgör en del.
I dagens landskapet finns det tydliga spår av tre äldre tidshorisonter; ett äldre järnålderslanskap representerat av gravarna vid Orsasjöns strand, ett yngre järnålders och medeltida landskap främst representerat av järnframställningsplatser och den äldre åkermarken öster om sjön samt ett 1700- 1800-tals landskap representerat av ett intensivt brukat landskap och bebyggelsen vid Moravägen.
Alla vägalternativ kommer att påverka landskapet men ur det historiska perspektivet kommer alternativ A i kraftig konflikt med riksintresset. Även om det inte går över några kända fornlämningar skulle det gå tvärs igenom ett område som varit mycket viktigt sedan förhistorisk tid. Där kan förutom spår av järnframställning förväntas spår av bebyggelse och odling från såväl yngre järnålder som medeltid.
Alternativ B, C och D går i norra delen över ett ängsområde vilket möjligen kan accepteras ur arkeologisk synpunkt. Vad som händer med upplevelsen av landskapet kan däremot vara en annan fråga. Problemen kommer främst vid Holens by. Även om byn kanske inte har så märkvärdig bebyggelse i dag har den betydelse i resonemanget om kontinuitet. Och även om mycket av bebyggelsen legat längre ner i sluttningen tidigare torde vägnätet vara gammalt. Alternativ C torde vara det sämsta alternativet då det skär byn nästan mitt i vägkorsningen. Alternativ B är till sin idé något bättre då det går nedanför byn och huvudsakligen igenom ängs- och åkergärden. Ett område som man kan tänka sig tidigare ha varit öppen ängsmark på samma sätt som Lindängen. Föreslagen sträckning går dock för nära några järnframställningsplatser och det äldre åkermarksområdet. Vägen kommer också att upplevas mer störande i landskapet.
Alternativ D gör mindre intrång i landskapet men förändringarna av miljön kan antagligen förväntas bli stora vid befintlig väg, om problemen skall lösas.
Alternativ E är ur kulturhistorisk synpunkt att föredra då den följer befintlig vägsträckning, vilken till delar följer en äldre sträckning och landskapet.
Ett bättre alternativ till de föreslagna nydragningarna skulle ur kulturlandkapssynpunkt vara att norrifrån sett dra vägen längre åt öster förbi Holen. Den skulle då följa ängen öster om Kårgärde och ut i skogsmarken och skona många världen i det öppna landskapet.
Inför en planerad husbyggnation på Legranäs vid Orsasjön, gjorde Dalarnas museum en begränsad arkeologisk utredning av en strandnära, nu beskogad, f.d. åker och ängsmark. Utredningen bestod av en mindre arkivsökning och sökschaktsgrävning. På och i närområdet kring Legranäs finns lämningar från stenåldern fram till nyare tid. Sannolikt uppfördes där en fäbod under medeltiden. Odlingslämningarna uppvisar två faser: en uppodling under första hälften av 1800-talet med långsmala, dikade åkrar; och en äldre fas med insprängda oregelbundna ytor i ett större ängsområde. En rest av en hägnad och ett mindre sotlager som framkom i sökschakten kan troligen knytas till odlingsverksamheten på platsen under nyare tid. Några små och oregelbundna mörkfärgningar och enstaka skärvstenar kan däremot vara betydligt äldre. Inga ytterligare arkeologiska åtgärder ansågs motiverade.
Med anledning av planerad byggnation av planskild korsning mellan vägen Åselby - Järpbo och Dalabanan i Rågåker i Borlänge kommun utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning i juni 2000. Rågåkers bytomt är registrerad som nr 371 i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister och gårdstomt D berörs eventuellt av exploateringen.
Utredningens syfte är att klarlägga om de olika vägförslagen berör fast fornlämning. Den har bestått av arkivstudier, kartanalys, specialinventering och provgropsgrävning. Kartanalysen visade att Rågåkers bytomt låg öster om järnvägen inne i nuvarande villabebyggelse på 1600-talet och då sannolikt även under medeltid. På 1600-talet gick gränsen mellan inägomark och utmark ungefär där järnvägen går idag. Utmarken i väster torde ha odlats upp och gårdarna flyttats ut under 1700-talet. Gården omedelbart väster om järnvägen tillkom efter 1800-talets mitt.
Då det endast fanns öppen åkermark väster om järnvägen var en inventering meningsfull endast där. Inga lämningar framkom. Därefter togs 18 provschakt upp. I dessa fanns endast ett fåtal anläggningar som kunde knytas till gårdsbebyggelse och odling. Med anledning av utredningens resultat finns det ur arkeologisk synvinkel inget att invända mot någon av de föreslagna vägsträckningarna.
Under 1997-1998 utfördes en arkeologisk förundersökning längs med en föreslagen ny sträckning av riksväg 60 vid Ludvika. Förundersökningen hade föregåtts av en arkeologisk utredning, vilken understrukit bristen på kunskap om hur och när området ianspråktagits av människan och hur området nyttjats under medeltiden. Förundersökningen inriktas därför huvudsakligen på dessa frågor. Utredningen kunde dessutom påvisa många vanliga och för området karaktäristiska lämningar. Några av dessa ingick därför i undersökningen.
Förundersökningen indelades i 5 delundersökningar med tyngdpunkt på vegetationshistoria och utfördes av Dalarnas museum i samarbete med Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå. Delundersökningarna berörde följande lämningar/områden: En äldre färdväg i Gräsberg; en lastageplats vid sjön Övra Hillen i Nedre Persbo; flera kolbottnar i vägsträckningen; två små odlingsytor och en stenhägnad i anslutning till Persbo däljor i Persbo by; samt pollenanalyser i däljområdet i Persbo och i Lorensbergatjärn.
Färdvägen i Gräsberg gick inte att följa mer än den korta sträcka som noterats i utredningen, d.v.s. en meterbred stig på en mindre ås kantad av sanka partier. Den tolkas därför som en del av en vinterväg som kan kopplas till ett hyttområde vid Malsjöns utlopp.
Lastageplatsen på Stornäset vid Övra Hillens norra strand hade enligt äldre uppgifter använts för att transportera järnmalm från Persbos och Gräsbergsgruvor samt tackjärn från Persbos hyttor söderöver. Den enda tidsangivelse vi hade var en kartmarkering från storskiftet 1806. Platsen kunde lokaliseras till en ca 55x20 meter stor åkeryta strax ovanför det gamla strandhaket söder om Malåns nuvarande utlopp. Det var framförallt malm, sten och slagg som markerade platsen, men även en del föremål. Malmen var med stor sannolikhet från Källbottengruvan, strax norr om Håksbergsfältet, 2,5 km norr om lastageplatsen. Föremålsfynden pekar mot en etablering av lastageplatsen till omkring år 1700.
Det övervägande antalet kolbottnar i vägsträckningen är av liggmiletyp. De är alla något kvadratiska, ibland förhöjda, med 7-12,5 meter långa sidor omgivna av diken och/eller gropar. Vanligtvis ligger de i flacka sluttningar nära vattendrag. För datering och närmare studium av bottnarna valdes fem kolbottnar ut. De 0,25-0,6 meter tjocka kolstybblagren innehöll kol från främst gran, men även tall, björk och lite al. Stybblagrens bottenskikt daterades från slutet av 1500-talet fram till mitten av 1900-talet. Dock kan upprepade återanvändningar av bottnarna göra det svårt att komma åt den äldsta kolningen.
De små odlingsytorna i Persbo bar spår efter en extensiv odling, vilken endast gett vaga spår i terrängen, men med en klar påverkan på humusskiktet. Tyvärr saknades daterande material. Stenhägnaden, som också under en längre tid varit en del av en av Persbo bys gemensamma fägator/-stråk, visade sig vara uppförd någon gång under perioden 1100-1300-tal. Därefter har den sannolikt varit i bruk in på 1800-talet.
Hägnaden kan således representera en 700-800 år gammal ägostruktur i byn och indikerar i sådana fall en omfattande markorganisation redan i byns etableringsfas. Men hägnaden kan också ha ingått i en separat hägnad runt delar av däljområdet och först vid en senare tidpunkt inlemmats i byns fägatenät.
Pollenanalyserna gjordes på en torvlagerföljd från en dälja samt på ett stort antal råhumusprover som togs i eller i omedelbar anslutning till däljområdet i Persbo. Proverna bedöms representera lokala förhållanden i utkanten av Persbo by. I Lorensbergatjärn togs ett sedimentprov från sjöns botten. Och i motsats till proverna i Persbo representerar detta ett större område runt sjön, men centralt i bygden.
De viktigaste dragen i den agrara utvecklingen i områdena kring Lorensberga och Persbo kan sammanfattas i följande punkter:
I Lorensbergatjärnen daterar sig de tidigaste och mycket subtila spåren av rågodling till slutet av järnåldern, ca 700-1000 e.Kr, men indikationerna är sammantaget så svaga att det är svårt att entydigt tolka dem som den första etableringen av jordbruk och bebyggelse just i Lorensbergaområdet. Man kan dock inte bortse från att dessa rågpollen har sitt ursprung någonstans i regionen, mest troligt inom 1-2 km radie från sjön, även om det bara rör sig om enstaka tillfälliga odlingar i liten skala.
Permanent jordbruk och bebyggelse etablerades i området kring Lorensbergatjärnen omkring 1300-talet. Jordbruket baserades på odling av korn och råg samt kreatursskötsel. Troligtvis odlades också antingen humle eller hampa. Trots den uppenbarligen starka fokuseringen på råg och det äldre kartmaterialets uppgifter om svedjor, finns här inget entydigt bevis för att odlingen skulle ha skett på svedjeland. Snarare tyder förekomsten av korn och ogräsfloran på att man i varje fall hade fasta gödslade åkrar på inägomarken inom bebyggelsen. En svag ökning av andelen kol i sedimentet tyder på viss röjning med hjälp av eld, eller bränning för att förbättra betet, men kolet kan naturligtvis också härröra från enstaka svedjeodlingar. Troligt är också att kolning varit en betydande orsak till den ökande förekomsten av kolfragment i sedimentet.
I Persbo däljor kan vi datera svedjeodling av råg, slåtter och bete till 1300-talet, d.v.s. samtidigt som jordbruket etablerades i Lorensberga. Att sädesodlingen skett i form av svedjebruk är ovanligt påtagligt speglad i pollen- och kolmaterialet. I de fuktigare svackorna i däljorna har vattenföringen reglerats och risväxter samt mossor rensats bort för att maximera produktionen av starrhö. I skogen samt på de igenväxande svedjorna har boskapen gått på bete. Troligtvis sammanfaller detta skogsnyttjande i stort med etableringen av Persbo som jordbruksbygd. Vi kan ju se att stenhägnaden dateras till samma tid.
Uppskattningsvis under 1700-talet skedde någon form av omstrukturering av markanvändningen i denna perifera del av Persbo. Svedjeodlandet upphörde, bebyggelse tillkom och en övergång till odling på fasta åkersystem tog plats. Både slåttern i själva däljorna och skogsbetet fortsatte i området ända in på 1800-talet eller det tidiga 1900-talet. Även vid Lorensbergatjärn kan vi se en påtaglig förändring. Skogen närmast sjön synes växa igen något och indikatorerna på jordbruksmark avtar. Det kan antingen tolkas som en realnedgång i jordbruket, en omstrukturering eller som att verksamheterna delvis fjärmades från sjön. Men detta skedde under en period som präglades av ökande befolkningstryck och bebyggelseexpansion, vilket kan ha föranlett en ändring i förhållandet mellan bebyggelse, åker-, ängs- och betesmark.
De bilder som vi får av jordbruksutvecklingen från Lorensberga och Persbo avviker från det vanliga mönstret, i såväl Dalarna som i Norrland, i två avseenden. Det ena är den starka representationen av råg som den odlade grödan i båda områdena och det andra är att odling på svedja synes så påtaglig i Persbo. Orsaken till denna utveckling kan vi idag naturligtvis endast spekulera om, men det ligger nära till hands att tro det finns ett samband med jordbrukets utveckling och bergshanteringen i regionen. Det ligger också nära till hands att anta att den extensiva svedjeodlingen är ett effektivt samspel mellan livsmedels- och träkolsproduktionen. Man kan anta att detta är både ett resultat av och en förutsättning för bergshanteringens introduktion och högkonjunkturer i området.