Vägverket planerar att utföra dikningsåtgärder m.m. längs väg 662 mellan Murbo och Sörbo, Stora Tuna socken, Borlänge kommun. I samband med detta utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning. Den utfördes under hösten 2003.
Vägen löper i huvudsak genom odlingsmark belägen inom den sydvästra delen av Tunaslätten. Utredningssträckan var 7,5 km lång och utredningen utfördes i fyra steg innefattande arkivstudier, kartanalys, fördjupad fornminnesinventering samt provgropsgrävning. Elva enheter ur den geometriska jordeboken från 1644 analyserades. Den visade bl.a. att många av byarna var ensamgårdar på 1600-talet. Åkrarna brukades främst i lindbruk och marken låg jämförelsevis sällan i ägoblandning. Några av gårdarnas hade del i bergsbruket och det kan ha samband med t.ex. hyttan i Gallsbo, raä 244. Den aktuella vägsträckan gick längs i stort sätt samma sträckning på 1600-talet som nu och kan troligen ledas ytterligare århundraden tillbaka i tiden. Längs vägen finns två idag övergivna gårdslägen samt några ännu bebyggda. Vid inventeringen påträffades en hålväg/färdväg, samt två husgrunder. Då hittades också på några ställen enstaka slaggbitar och keramikskärvor i matjorden. Efter att ha studerat kartmaterial och resultaten från inventeringen beslutades att provgräva på tio platser. Undersökningsområdet var begränsat till 3-4 m utanför vägens släntkrön.
Sammanlagt grävdes 57 schakt, mellan 1,5 och 3 m långa. Provgrävningen visade att järnframställningsplatsen raä 232 inte nådde fram till vägen och därför inte heller kommer att beröras. Det fanns inte heller några spår av gruvan raä 576 i vägområdet, medan hyttplatsen raä 244 var mer svårbedömd. I Hemberget fanns möjliga spår av bosättning i form av en mycket humös och kulturpåverkad matjord och vi vet att gården legat där sedan åtminstone 1600-talet. Det finns eventuella planer på att räta den skarpa kurva som går genom byn. Beroende på hur denna kurva rätas kan vidare arkeologiska undersökningar vara nödvändiga i området. I övrigt förespråkas inga ytterligare arkeologiska insatser inför detta arbetsföretag.
När Borlänge kommun 1996 schaktade för att förbättra beläggningen i Gylle Skolgata framkom kol och slagg under befintlig vägbana. Dalarnas museum undersökte de återstående lämningarna. Vi fann rester av en ursprungligen kvadratisk kolningsgrop, en diffusare kolningsgrop och en blästerugn. Den senare i form av en flack grop med rikligt med ugnsväggsbitar. Ugnen och kolningsgropen har daterats till yngre järnålder.
Med anledning av planerad byggnation av kanal m.m. på näset öster om Gråda kraftverk utfördes en arkeologisk utredning i juni 2004. Utredningsområdet omfattade en ca 350x100 meter bred sänka från Österdalälven i norr till sjön Flogen i söder. Sänkan utgör en äldre forsnacke med sten och block samt enstaka synliga bergklackar. I sänkans sidor och i södra delen ner mot Flogen finns sand. Österdaläven tog ett mer västligt lopp någon gång före 1600, enligt tradition av misstag då morakarlar grävde en kanal för att underlätta båttransporter. Mitt i sänkan löper nu spåren av ett kanalprojekt från 1824-1850 som aldrig färdigställdes, raä 235:1.
Utredningen gjordes i två steg: en genomgång av äldre lantmäteriakter och en fornminnesinventering. Under nyare tid, före kanalbygget, har sänkan utgjort utmark med en grävd ränna för ett sågverk. På höjdplatån öster om sänkan fanns sedan gammalt odlingsmark, i väster bröts åkrar under 1800-talet. Under och efter kanalprojektet användes delar av kanalen av sågverk, tullkvarn och vadmalsstamp. Inom utredningsområdet finns sedan tidigare kända kanaler, husgrunder samt vägar från nyare tid. Några ytterligare kvarn- eller såghusgrunder påträffades inte vid utredningen. Strax utanför utredningsområdet, på de högläntare sidorna, finns sedan tidigare en känd järnframställningsplats i söder samt två stenåldersboplatser i norr. Vid utredningen påträffades några ytterligare stenålderslämningar, i form av avslag och skärvsten, omedelbart utanför området i norr. Då påträffades också en trolig brunn och husgrund strax väster om området.
Det nu aktuella utredningsområdet verkar innehålla småindustriella lämningar från nyare tid, främst från 1800-talets mitt. Strax utanför området, på platåerna ovanför den gamla älvforsen, finns lämningar från äldre perioder. Museet anser att man borde detaljkartera och dokumentera de småindustriella lämningarna innan de tas bort. Om ytor i höjdlägen strax utanför det nu aktuella området ska exploateras bör de arkeologiskt förundersökas.
På uppdrag av Boliden Mineral AB utförde Dalarnas museum en kulturhistorisk utredning i Garpenberg under augusti-oktober 2004. Orsaken var att gruvföretaget planerar att utvidga sina sandmagasin och att säkra Finnhytte-Dammsjöns avrinning i händelse av ett extremt stort vattenflöde. En föreslagen lösning är att gräva en kanal öster om Gruvsjön. Därtill planeras en ny transportväg öster om Finnhytte-Dammsjön upp till Garpenberg Norra.
Utredningsområdet var sammanlagt ca 9 km2 stort, uppdelat på två delområden. Det ena delområdet är det nuvarande Ryllshyttemagasinets omgivningar i Ryllshyttan, det andra omfattade Gruvsjön och norrut upp till östra och norra sidan av Finnhytte-Dammsjön.
Utredningens syfte har varit att klargöra förekomsten av fornlämningar och andra kulturlämningar inom det aktuella utredningsområdet samt att identifiera värdefulla kulturmiljöer. Utifrån resultaten skulle en bedömning göras av vad de föreslagna exploateringarna får för konsekvenser för kulturmiljön.
Utredningen har bestått av analyser av historiska kartor och en inventering efter fornlämningar. Kartanalysen har syftat till att klargöra områdets markanvändning och fysiska struktur under de senare århundradena, från början av 1700-talet fram till slutet av 1800-talet. Kartstudierna har innefattat framställning av historiska kartöverlägg, vilket inneburit att historiska kartor har excerperats och rektifierats digitalt mot fastighetskartan. Kartanalysen användes sedan vid fornminnesinventeringen.
Vid fornminnesinventeringen dokumenterades 126 lokaler med ca 250 lämningar inom utredningsområdet, varav 44 av dem var registrerade sedan tidigare i Fornminnesregistret. 42 av lokalerna återfanns runt Ryllshyttemagasinet och 84 stycken runt Gruvsjön och Finnhytte-Dammsjön. Den dominerande typen av lämningar var äldre, övergiven odlingsmark, s.k. fossil åker. Vanliga är också bebyggelselämningar i form av grunder efter gårdar, torp och annan bebyggelse, liksom vägar. Speciellt för bergslagsbygden är alla industriella lämningar efter gruvor, hyttor, hammare, dammar, vattenrännor, järnvägar, hamnanläggningar, lastageplatser etc. Det stora och riktigt gamla gruvfältet, Garpenbergs odalfält, ligger utanför utredningsområdet, men Ryllshyttefältet, dvs. Kompanigruvan, med sina sulfidmalmer ligger inom, liksom en mängd mindre gruvförsök, varav de flesta snarast ska karaktäriseras som skärpningar. Garpenbergs bruk har dominerat den industriella utvecklingen från 1550-talet fram till början av 1900-talet, vilket tydligt framgår av koncentrationen av lämningar och var kommunikationslämningarna finns i landskapet. Intressanta är också de övriga fyra kopparhyttorna, vilka bär spår av den äldre bergsmannaorganisation som fanns fram till 1630-talets slut. Två av hyttbackarna, de öster om Finnhytte-Dammsjön, är mycket välbevarade. En mycket speciell och närmast unik lämningstyp är fyra lokaler med vask- och bokverk. En sedan 1600-talet mekaniserad form av krossning och utsortering av kopparmalmer.
Samtliga påträffade lämningar är från historisk tid, dvs. från medeltid (1050-1530), men främst från nyare tid. Även om bergsbruket i Garpenberg sannolikt inleddes mot slutet av järnåldern är Garpenberg i huvudsak ett medeltida kolonisationsområde, där de senast århundradenas industriverksamhet, gårdar och odlingar kraftigt dominerar bilden. De lämningar inom utredningsområdet som har en medeltida historia är de fem hyttområdena, Sjö- och Kompanigruvan och bebyggelseenheterna Ryllshyttan, Herrgården, Hässhyttan med centrala odlingsmarker.
Inom utredningsområdet avgränsades 16 kulturhistoriskt speciellt värdefulla miljöer. De grupperades i två nivåer. De bedömningskriterier som låg till grund för klassningen var: de enskilda lämningarnas bevarandegrad, hur representativa de är för Garpenbergs historia, hur unika de är i jämförelse med lämningar i andra bergslagsområden samt den sammantagna miljöns kulturhistoriska upplevelsevärde.
Dalarnas museum anser inte att de nuvarande planerna på en utvidgning av Ryllshyttemagasinet påtagligt kommer att skada omgivande kulturmiljöer mer än vad som tidigare skett, däremot enskilda fornlämningar. Den stora förändringen gäller landskapsbilden, som än mer kommer att domineras av slamdammen. Gruvsjön kan komma att påverkas på ett för kulturmiljön negativt sätt om ett undervattensmagasin anläggs, men det är nu svårt att bedöma vilka och hur stora konsekvenserna skulle bli.
En ny, bred och djup kanal från Finnhytte-Dammsjön i norr, längs med Gruvsjöns östra sida, ned till Herrgårdsdammen i söder kommer att innebära storat negativa konsekvenser för en av Garpenbergs mest betydelsefulla kulturmiljöer kring herrgården. Den planerade nya transportvägen öster om Finnhytte-Dammsjön genom ett hyttområde och ett odlingsområde är olyckligt ur kulturmiljösynpunkt.
Dalarnas museum har på uppdrag av Banverket gjort en överiktlig kulturhistorisk utredning över ett större landskapsområde som kan komma att beröras av en ny järnvägsdragning mellan Falun och Borlänge. Banverket hade tagit fram fyra alternativa sträckningar. Arbetet har bestått av en översiktlig inventering av fornlämnings- och bebyggelsemiljöer samt en analys av det historiska kartmaterialet. Den fokuserar på de historiska sammanhangen som är synliga i dagens landskap.
Bergsmanslandskapet kring Falun är småskaligt, så när en linjedragning passera det öppna landskapet blir påverkan ofta påtaglig. Vid en liten enhet som Källviken blir påverkan mer påtagligt än i ett större område som Liljans dalgång. I många fall är det bättre ur historisk synpunkt att en linjedragning följer historiska strukturer och inte bryter dem.
Vi har kommit fram till att några kulturhistoriska miljöer med mycket stora värden skulle komma att påverkas påtagligt om en järnväg drogs fram. Det är miljön i Källviken (främst den nya sträckning), hyttområdet vid Norsbobäcken samt landskapet mellan Vassbo och Björsbo. Källviken påverkas därför att den föreslagna sträckningen för UA3 och UA4 skulle hamna mycket nära bergsmansgården. I Norsbo är de sällsynta välbevarade hyttplatserna ytterst viktiga för förståelsen av bergsmanslandskapet.
Området kring Vassbo–Björsbo innehåller många välbevarade
äldre strukturer som utsatts för mycket lite modern påverkan.
Dessa områden har stora upplevelse- och pedagogiska värden.
Ornäs med Faxens dalgång är också en upplevelsevärd
miljö, men redan avskuren av befintlig järnväg och riksvägen.
Om järnvägen flyttades till Vassbo skulle sambanden i landskapet i
alla fall inte kunna uppfattas fullt ut så länge riksvägen är
kvar där. Att göra en liten förbättring i Ornäs på
bekostnad av landskapet kring Vassbo–Björsbo ser vi inte som en rimlig
lösning.
Området Hinsnoret – Liljesund är en idyll trots att järnvägen
idag är högst påtaglig. Det finns redan idag dubbelspår
på Hinsnorssidan, då där legat en station. Några större
förändringar skall inte ske där, däremot kommer miljön
i Liljesund att påverkas. Järnvägen både syns och hörs
vida omkring, att flytta sträckningen skulle ur det perspektivet vara positivt.
Utifrån de föreslagna dragningarna bedömer vi att UA1 medför minst påverkan på landskapet. Det är kanske inte så konstigt då den innebär minst förändringar. Den är bättre än UA2, vilken kommer att påverka Liljesund betydligt mer. UA3 och UA4 är till stora delar nya sträckningar som påverkar Källviken och Norsbobäcken mycket negativt. Om de frågorna går att lösa är UA3 det bästa alternativet. Det skulle innebära att riksväg och järnväg till stora delar få samma sträckning i ett redan påverkat landskap, förutsatt att det går att hitta en smidig lösning för anslutningen i Ornäs. Vi anser således att UA1 är det bästa alternativet och UA4 det sämsta. Att definitivt rangordna UA2 och UA3 finner vi svårt, då utfallet är beroende av hur detaljerna går att lösa.
Det finns planer på att bebygga en gammal åker vid Österdalälven strax söder om Tunstabron i Insjön. Där finns en sedan tidigare känd slaggförekomst. Dalarnas museum fick därför i uppgift att göra en arkeologisk förundersökning.
Inom begränsningen för järnframställningsplatsen påträffades såväl resterna av ett slaggvarp, troligen från yngre järnåldern, som lämningar efter senare smidesverksamhet. Järnframställningsplatsen låg inom det planerade parkmarksområdet och ska därför inte bebyggas.
I områdets norra del påträffades boplatslämningar med såväl syllsten som stolphål och härdar. Syllstenarna hör troligen ihop med bebyggelse från nyare tid medan stolphålen och härdarna hade förhistorisk karaktär. Ett av de förmodade stolphålen har daterats till bronsåldern. En liten nedgrävning med brända ben daterades till vendeltid och en härd till tidig vikingatid.
I samband med att Gatukontoret i Säters kommun schaktade för en ny vattenledning genom Landa by i Stora Skedvi socken, utförde Dalarnas museum en schaktövervakning. Ledningssträckningen berörde Landas gamla bytomt, raä 189. Schaktet var mellan 0,7-1,1 m brett och 1,8 m djupt och drogs såväl längs en väg som över tomter. Den arkeologiskt besiktade schaktlängden uppgick till 148 m. Den naturliga marken bestod av mo/mjäla. I schaktet framkom tre stora nedgrävningar med okänd funktion, två källare samt sju stolphål. De framkomna lämningarna dokumenterades och fotograferades. Av stolphålsfyllningarna att döma kan stolphålen vara av varierande ålder, några var förhistoriska. Två av stolphålen har daterats till folkvandringstig/vendeltid. och en stor nedgrävning till högmedeltid. Källarnas ålder är svårbestämbar då inget daterande hittades i dem. Vi antar att det finns många fler stolphål och annat kvar under marken. Det bör ha legat en förhistorisk gård här, eller kanske en hel by, vem vet?