I samband med utbyggnad av riksväg 50 mellan Ornäs och Tallen utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning. Förundersökningen omfattade sex olika lokaler i byarna Dalsjö och Lilla Ornäs i Borlänge kommun samt Karlsvik i Falu kommun. Förundersökningslokalerna, område 1-6, berörde odlingslämningar, en möjlig medeltida gårdstomt, en dammvall samt två äldre färdvägar. Fältarbetet utfördes under sensommaren 2002 och 2003. Uppdragsgivare var Vägverket Region Mitt. Syftet med förundersökningen var att studera de berörda lämningarnas tidsdjup och arkeologiska potential. Förundersökningen var i huvudsakligen upplagd i två arbetsmoment, en analys av historiska kartor och en sökschaktsgrävning. Därtill utfördes en begränsad fältinventering av de två äldre färdvägarna. För att datera enskilda lämningar gjordes 14C-analyser och för studier av miljön sändes jordprover från område 6, Åkern-Karlsvik, till Miljöarkeologiska Laboratoriet vid Umeå universitet för miljöarkeologiska analyser.
Odlingslämningar i Dalsjö, område 1, bestod av några odlingsytor samt en stenmur uppförd i skalmur. De visade sig efter kartanalys och sökschaktsgrävning ha en relativt ung ålder. Det aktuella förundersökningsområdet brukades på 1600-talet som ängsmark. Ängsmarken skiftades i början av 1800- talet mellan en handfull brukare och den västra och östra delen av undersökningsområdet brukades då som åker medan mittendelen fortfarande utgjordes av ängsmark. Det är möjligt att muren uppfördes i den östra gränsen mellan äng och åker i början av 1800-talet.
Område 2 i Lilla Ornäs berörde västra delen av en möjlig medeltida gårdstomt, raä 213 i Torsång socken. Grunden till detta antagande var att en i våra ögon märklig hage ritats ut på en 1690-talskarta, på gränsen mellan inägo- och utmarken. Några spår av äldre gårdslämningar hittades inte i sökschakten. Det är dock möjligt att en medeltida bebyggelse kan ha legat längre åt öster, ungefär där den befintliga villan står på idag.
Område 3 omfattade en liten rest av en fördämning av Långmyran i Lilla Ornäs, raä 214 i Torsång socken. Den är markerad på en karta från 1690-talet då Stora Ornäs hade rätt till vattenkraften för kvarndrift. Vallen visade sig vid undersökningen vara anlagd på 1300- eller 1400-talet som en enkel jordvall med utnyttjande av naturliga stenblock. Sannolikt var den även ursprungligen avsedd för kvarndrift.
Område 4-5 bestod av två äldre färdvägar som korsades av riksvägen i norra delen av Lilla Ornäs marker. Det historiska Kopparbergslagen kännetecknas av ett finmaskigt vägnät eftersom transportbehovet var stort. De två aktuella vägarna finns med på de äldsta geometriska kartorna från 1600- och 1700-talet, men sannolikt är de betydligt äldre. De flera kilometer långa vägarna har lett från bergsmansgårdarna i Stora Ornäs respektive Tomnäs upp mot den stora allmänna landsvägen, som förband koppargruvan i norr med jordbruksbygderna i Torsång och Stora Tuna i söder. Kanske markerade dessa långa och sannolikt enskilt ägda "genvägar" status. Stora Ornäs och Tomnäs var två viktiga bergsmansgårdar i det senmedeltida landskapet. Även namnet ”Tomnäs ridstig” indikerar status.
Område 6 var ett odlingsområde i Karlsvik som låg i Liljans dalgångs nordsluttning. Lämningarna bestod främst av igenväxande odlingsytor, men dessutom av en stenmur, en stenvall eller mur, en möjlig fägata samt en färdväg. Odlingsytorna var stenfria, relativt plana med grunda diken, hak och ställvis terrasseringar samt enstaka odlingsrösen. Analyserna visar att en antydan till kulturpåverkan på landskapet möjligen kan anas redan i slutskedet av den äldre stenåldern. Vid mitten av järnåldern, vendeltid, verkar betesdrift ha bedrivits i en omgivande sluten och medvetet gynnad björkskog. Men det fanns också små kornåkrar. Möjligen dominerar detta skogsbete med små extensiva åkrar långt fram i tiden. Vid övergången mellan medeltid och nyare tid, ca 1460-1630 e.Kr., bedrevs ett mer intensivt jordbruk på platsen och antagligen i ett betydligt öppnare landskap än tidigare, även om det mer extensiva lindbruket dominerade. Företrädesvis odlades korn i området, men även vete. De undersökta åkerytorna hör sannolikt till byn Åkerns östra gård strax sydöst om riksväg 50. Trots viss odling användes det aktuella området i början av 1700-talet fortfarande främst som hagmark. Till den östra gården i byn löpte en kombinerad väg och fägata från byvägen i nordväst. Vägen är sannolikt betydligt äldre än kartan från 1705. Under denna period tillkom en gård omedelbart nordväst om undersökningsområdet. Under 1700- och 1800-talets lopp utvidgades åkerarealen och hägnadssystemet lades delvis om och förtätades inom undersökningsområdet.
Med tanke på de undersökta lämningarnas karaktär och förundersökningens omfattning och inriktning ansåg Dalarnas museum att ytterligare arkeologiska insatser inte var motiverade inför den planerade utbyggnaden av riksväg 50.
Inför anläggandet av att ett nytt reningsverk för gruvvatten omedelbart öster om nuvarande rödfärgsverket intill Falu gruva, fornlämning 109 i Falu stad, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning. Förundersökningsområdet var ca 7 000 kvm stort och ingick i ett större sammanhängande område öster om gruvan där material från gruvbrytningen sedan lång tid tillbaka deponerats. Förundersökningen utfördes i form av en sökschaktgrävning. Med hjälp av en större grävmaskin togs sammanlagt 22 sökschakt upp. Fyllnadslagren bestod till övervägande del av skrotstensvarp från gruvan och varierade i tjocklek mellan 0,4 och 5,5 meter. I den västra delen fanns de tjockaste fyllnadslagren. Mot botten av fyllnadslagren fanns tillmakad skrotsten från gruvan. Däröver fanns sprängd skrotsten. På grundval av 14C-dateringar och historiska kartor kan konstateras att deponeringen av skrotstenen påbörjades under andra hälften av 1600-talet. I den västra delen iakttogs även två äldre marknivåer på skrotstenen. Den äldsta av de två är troligen från perioden 1670-1780. Direkt på den yngre marknivån fanns en eller flera större träkonstruktioner i form av stockar och plankor. Sannolikt är det lämningar efter magasinsbyggnader från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. I östra delen av förundersökningsområdet fanns lämningar efter bostadsbebyggelse från 1800-talets mitt fram till 1900-talet. Dalarnas museum ansåg inte att ytterligare arkeologiska insatser inför det nu aktuella byggnadsprojektet var motiverade.
Då det finns planer på att 4-5 tomter i Yttre Medväga skall exploateras för bostadsbebyggelse utförde Dalarnas museum en arkeologisk undersökning i enlighet med länsstyrelsens beslut. Undersökningen genomfördes i september 2003. Uppdragsgivare var Qlur AB. Exploateringsytan ligger inom det fornlämningstäta området runt Borlänge och Tunaslätten.
I samband med en arkeologisk utredning gjordes hösten 2002 kunde gamla odlingsstrukturer konstateras i form av dikessystem. Då äldre odlingsspår är svåra att upptäcka i området ansågs de äldsta dikena vara av vetenskaplig betydelse för att ge kunskaper om åkerbrukets utbredning och utveckling i Tunaområdet.
Den aktuella undersökningen omfattade avbaning, finrensning för hand samt dokumentation och grävning av enskilda odlingslämningar. Förutom ett flertal odlingslämningar och den gamla vägen påträffades endast en sentida avfallsgrop inom exploateringsområdet. Prover samlades in från de gamla dikena för miljöarkeologiska analyser samt 14C-datering. Förkolnat trä och barr från gran hittades bl.a. i dikesfyllningarna och gav dateringar till vendeltid, sen vikingatid samt tidig medeltid. Frågan kvarstår dock om det är själva dikesgrävningen som daterats eller andra aktiviteter i närområdet. Kolet för den vendeltida dateringen kan t.ex. bortförklaras som tillkommit av en skogsbrand. De tre vikingatida dateringarna bör åtminstone spegla den första röjningen av området innan det odlades upp. Om detta även representerar själva dikesgrävningen rör det sig om sensationellt tidiga dateringar vad gäller åkerdiken i Sverige, då tidigare kända dateringar av åkerdiken härrör från 1200-talet.
En analys som gjorts på kol från björk gav datering till senmedeltid-nyaretid. Detta kan tyda på att markstrukturerna med tegar orienterade i nord-sydlig riktning använts under flera hundra år. Möjligen förändrades åkertegarnas orientering till öst-västlig riktning först i samband med storskiftet på 1820-talet.
Vägbanken skar området i nord-sydlig riktning och var uppbyggd av ett sandigt mjälalager innehållande små naturstenar. Vägen var anlagd direkt på vad som förefaller vara en gammal odlingsyta. Material ur den fossila åkerjorden gav dateringar till samma period som de äldsta dikena, d.v.s. sen vikingatid. Öster om den gamla vägen fanns också ett djupt dike längs med vägsträckningen. Möjligen har vägen anlagts mitt på åkermarken längs med diket för att på så sätt dela in åkermarken i två lika delar och kunna leda ut boskapen till utmarkerna norr om området. Diket delade åkermarken i två gärden så att den kunde brukas i tvåsäde. Trädesgärdet användes då för passage till utmarken, vägsträckningen i det ena gärdet har sedan permanentats.
I samband med uppförande av en ny transformatorstation på fastigheterna Hedemora 2:33 och 2:34, genomförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning i juni 2005. Uppdragsgivare var Vattenfall Eldistribution AB. Utredningsområdet var sammanlagt 12 800 kvm stort. Den västra delen av ytan inrymde en mindre industri och den östra delen hade använts som åkermark. Totalt grävdes 42 sökschakt fördelade över ytan. Schakten var 3-9 m långa, 1,4-1,6 m breda och 0,3-1,5 m djupa. Matjordslagret var vanligtvis kring 0,3 m tjockt. Inom stora delar av utredningsområdet verkar matjorden ha schaktats bort och marken var utfylld med sand, sten och/eller sentida byggavfall. I botten fanns ljusbeige mo/mjäla. I ett av schakten kunde spår av odling konstateras i form av plogfåror. Inga lämningar av arkeologiskt intresse påträffades inom utredningsområdet. Dalarnas museum förordar därför inga ytterligare arkeologiska insatser för det aktuella arbetsföretaget.
I samband med detaljplanarbete för Ludvika by 5:3 m.fl., planerades en utvidgning av Lyvikens kyrkogård. Inför utvidgningen genomförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning av en 19 500 kvm stort område intill Kyrkogården. Uppdragsgivare var Ludvika församling.
Inom exploateringsytan finns Ludvika bys gamla bytomt registrerad som raä 260 i fornminnesregistret över Ludvika socken. Den gamla bytomtens läge var endast ungefärligt markerat och äldre kartmaterial över området saknades. Därför var syftet med utredningen att konstatera om fast fornlämning skulle komma att beröras i samband med exploateringen.
Sammanlagt grävdes 51 provschakt jämnt fördelade över området. Matjorden var oftast mellan 0,2-0,3 meter tjock och i botten fanns sand. I många schakt påträffades husgrunder, källare och annat byggnadsmaterial från de arbetarbostäder som låg inom området mellan 1940- och 1970-talet. Äldre lämningar påträffades endast i två av schakten, ett osäkert stolphål och en nedgrävning som möjligen kan representera en kolningsgrop. Den möjliga kolningsgropen har daterats till perioden 1520-1650. Sannolikt har den äldre bybebyggelsen legat strax söder och väster om den nu aktuella ytan, d.v.s. på något högre belägen mark. Den nu utredda ytan har i huvudsak utnyttjats för odlingar och ängsbruk.
Dalarnas museum anser att inga ytterligare arkeologiska insatser är nödvändiga för det aktuella arbetsföretaget.
Stora Enso Fors AB planerar att bygga ut Fors pappersindustri. Som ett led i detta planeras nya sträckningar av riksväg 68, järnvägen och länsväg 735/736. För riksvägen finns tre alternativa vägkorridorer framtagna. Länsstyrelsen har beslutat om två arkeologiska utredningar, en för länsvägen och en för riksvägen. Utredningen har bestått av arkivstudier, kartanalys och fördjupad fornminnesinventering samt för länsvägsdelen sökschaktgrävning.
Kartanalysen har berört sex enheter och gjorts utifrån storskifteskartorna. Den visade ett område med tydliga strukturer. Bebyggelsen låg väl samlad på bytomter, omgivna av två till tre intensivt brukade åkergärden. De brukades sannolikt i tvåsäde med ägoblandning. Till byarna hörde också större ängsgärden längs sjöstränderna men också mindre ängar ute i skogsmarken. Där bedrevs lindbruk, men en stor del av dessa gjordes om till kontinuerlig brukade åkrar under 1800-talet. Genom området gick också ett väl etablerat vägsystem.
Vid den fördjupade fornminnesinventeringen påträffades 48 lokaler varav 17 var sedan tidigare registrerade lämningar. Vi påträffade fossila åkrar, stenmurar, kvarnområden, bytomter, torp, stenåldersredskap, stenåldersboplatser, järnhyttor, hammrar, gruvförsök, förhistorisk järnframställning, kolbotten, tjärframställning, bebyggelselämningar, färdvägar, gränsmärken, plats med tradition och tjärindustri. En tredjedel har bedömts vara fornlämningar och resten kulturhistoriska lämningar. Lämningar från jägarstenålder fram till historisk tid visar på ett under lång tid nyttjat komplext landskap med spår från bosättningar vid den forna havsviken till boskapshållning och odling samt järnframställning i både äldre och yngre former.
Sökschaktgrävningen gjordes längs länsvägens föreslagna stäckning inom några utvalda områden. 18 schakt grävdes. Inga påtagliga spår framkom.
Lämningarna i området visade sig till stor del orientera till 75-meterskurvan. Marken under den nivån är i allmänhet blöt och har främst brukats som äng under historisk tid.
För länsvägens del krävs inga ytterligare arkeologiska åtgärden inom den del som utretts, under förutsättning att hyttlämningen skyddas på ett tillbörligt sätt.
Dalarnas museum föreslår att en andra etapp av utredningen genomförs. Den skulle i huvudsak bestå av provschaktgrävning. Åkermark är svårinventerad och kräver nästan alltid att man får möjlighet att kika under matjorden. Fornlämningar har konstaterats i alla riksvägskorridorerna och kräver förmodligen ytterligare åtgärden. Hur omfattande de blir kan dock avgöras först när en mer exakta vägsträckning är projekterad. Känsliga områden är framför allt de, där den nya vägen ansluter till den gamla.
Med anledning av planerna att uppföra bostäder på det gamla Sågenområdet vid Siljans strand i Vikarbyn, utförde Dalarnas museum en mer översiktlig arkeologisk utredning bestående av en kartanalys och en begränsad sökschaktsgrävning. Uppdragsgivare var AB Karl Hedin i Rättvik. Utredningsområdet var sammanlagt mer än 10 hektar och bestod till största delen av det f.d. sågverksområdet med utfylld mark och delvis kvarstående bebyggelse. Kartstudierna berörde sydöstra delen av Vikarbyn och kartmaterialet har främst bestått av storskifteshandlingarna från 1828. Bebyggelsen låg i början av 1800-talet längs landsvägen, en dryg halv kilometer från Siljans strand och i den vidsträckta sluttningen ner mot Siljan låg omväxlande ängs- och åkergärden. Det aktuella utredningsområdet berör bara en smal remsa längs stranden och brukades i huvudsak som ängsmark före sågverksområdets tid på 1890-talet. I nordost skar dock ett av byns äldre åkergärden in. En väg ledde i början av 1800-talet såväl som idag från byn ner till stranden.
Sökschaktsgrävningen inriktades på att finna spår efter den äldre åkern och vägen samt den sedan tidigare kända järnframställningsplatsen raä 196 i sydvästra änden av utredningsområdet. Sammanlagt togs 8 sökschakt upp med hjälp av en grävmaskin. Odlingslämningarna visade sig dock vara mycket vaga och järnframställningsplatsen sträckte sig inte ner till den grusade väg som löper utmed stranden. Dalarnas museum ansåg därför inte att ytterligare arkeologiska undersökningar var motiverade inför den planerade exploateringen. Dock kvarstår det lagskyddad skyddet för järnframställningsplats, raä 196.
I samband med uppförandet av fyra bostadshus på fastigheterna Bonden 9, 10 och 11 i stadsdelen Elsborg, Falu stad och kommun, utförde Dalarnas museum en förundersökning i enlighet med länsstyrelsens beslut. Exploateringsområdet ligger inom raä 68, d.v.s. Faluns gamla stadsområde. Den totala exploateringsytan var 1670 kvm, av denna ingick ca 950 kvm i förundersökningsområdet. Sammanlagt undersöktes 10 % av ytan fördelat på 11 schakt. Den naturliga leran fanns mellan 0,6-0,9 m under dagens marknivå. Inom ytan påträffades flertalet påförda lager av grus, sand och/eller slagg. Därtill fanns flera kulturpåverkade lager innehållande keramik, tegel, kritpipor och textil. Delar av en broläggning tillhörande ett hus, ett möjligt lergolv samt en möjlig källargrop påträffades också inom ytan. Lämningarna bedömdes vara från nyare tid. Minst två äldre markhorisonter kunde också konstateras inom ytan. Kol från lergolvet och en dikesfyllning har daterats till1520-1640.