Med anledning av planerad husbyggnation på fastigheten Sör Amsberg 28:107, Borlänge stad och kommun, genomförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning i april 2005. Uppdragsgivare var Länsstyrelsen. Den aktuella fastigheten ligger inom ett område som berör Sör Amsberg gamla bytomt, raä 201. Sammanlagt matjordavbanades en 555 kvm stor yta motsvarande läget för huskroppar, ledningar samt infart till garage. Matjordslagret var 0,3-0,7 m tjockt och därunder fanns sand. Sammanlagt framkom 36 anläggningar inom schakten, varav de flesta var troliga syllstensavtryck. Därtill fanns ett mindre antal stolphål, störhål, nedgrävningar, kolområden och härdbottnar. Anläggningarna gav ett ålderdomligt intryck och är troligen förhistoriska och/eller medeltida. De anläggningar som framkom inom de avbanade ytorna har undersökts och dokumenterats i samband med utredningen. Material har samlats in från anläggningarna och ett antal prover har skickas till 14C-analys. De gav dateringar från äldre stenålder till tidig medeltid. Dalarnas museum anser att ytterligare arkeologiska insatser inte krävs för de undersökta ytorna, däremot är sannolikheten stor att fler anläggningar finns utanför de undersökta områdena. Ytterligare exploateringar inom fastigheten måste därför föregås av en arkeologisk förundersökning.
Borlänge kommun planerar ny bostadsbebyggelse inom Årby - Färjegårdarna i Stora Tuna socken, Dalarnas museum genomförde därför en arkeologisk utredning av området. Utredningen genomfördes i oktober 2005. Uppdragsgivare var Borlänge kommun, Stadsbyggnadskontoret.
Äldre kartmaterial visar att Årby by låg vid älven nordväst om utredningsområdet. Byn var omgiven av åkermark och stora ängsgärden. Under 1600-talet utgjorde utredningsområden en del av dessa ängsgärden med lindbruk. Utredningsområdet ligger också nära det gamla färjestället. Under 1700-talet hade området odlats upp till åker. Inom det planerade exploateringsområdet fanns en tidigare registrerad fornlämning, raä nr 655, som bestod av en slaggförekomst och en boplats med spridd skörbränd sten. Ett fåtal schakt grävdes inom fornlämningsområdet men inga anläggningar hittades. Där framkom endast ett fåtal spridda slaggbitar i matjorden. Möjligen ligger järnframställningsplatsen längre österut på höjden ovanför området. Inom utredningsområdet påträffades en trattformad nedgrävning, 2 m i diamter och 0,8 m djup, vilken kan utgöra en tjärdal. Nedgrävningen undersöktes, dokumenterades och daterades till högmedeltid. Förutom den möjliga tjärdalen framkom ett grävt dike men inget övrigt av arkeologiskt intresse. Dalarnas museum förordar därför inga ytterligare arkeologiska insatser för det aktuella arbetsföretaget.
Med anledning av att en känd slaggförekomst, fornlämning nr 357, låg i sträckningen för en planerad gång- och cykelväg mellan Rättviks camping och Rättviks kyrkogård, utfördes en arkeologisk förundersökning i juni 2005. Platsen utgörs av en flack strandbrink till Siljan. Två långa sökschakt och ett mindre togs upp på en ca 100 meter lång vägsträcka med hjälp av en grävmaskin. Under grästorv och matjord låg kalkstensmorän. I det östra och lägre belägna schaktet fanns svämmade jord- och sandlager. I den centrala delen av förundersökningsområdet påträffades spridd reduktionsslagg i det äldsta humuslagret, ca 40-50 kg. Slaggen var blåsig, grå-brun-svart, droppformad och/eller runnen, med ugnsväggsbitar av gråbränd, sintrad mosand. Inga konstruktioner påträffades. Kol ur slaggerna har daterats till 600-tal. Sannolikt har järnframställningen försigått på nuvarande åkerplatå ovanför strandbrinken, dvs. över Siljans gamla högvattennivå på ca 164 m.ö.h.
Inför grävningen av en planerad dagvattenledning för den nya ishallen i Leksand utförde Dalarnas museum en arkeologisk schaktövervakning under juli 2003. Dagvattenledningen skulle gå västerut från ishallsområdet och vidare ner till Siljan. Den skulle grävas ner till 6-8 meters djup. Undersökningen syfte var att närmare klargöra fornlämningsförhållandena inom området.
Sammanlagt matjordsavbanades en ca 3000 kvm stor yta, i sydvästsluttande åkermark ner till en ravin i väster. Schaktbredden varierade mellan 5 och 19 meter. Matjordslagret var vanligtvis 0,2–0,3 meter tjockt. I ravinen var det som tjockast 1 meter. Under matjorden fanns den naturliga, opåverkade marken i form av sand.
I den östra halvan av schaktet påträffades 36 mörkfärgningar. Efter närmare undersökning kunde åtta mörkfärgningar avskrivas som naturliga svackor. Många anläggningar var svårtolkade, men en del av nedgrävningarna kan ha varit kolningsgropar, därtill fanns två möjliga härdar och sex stolphål. Kol ur ett av stolphålen har analyserats vilket gav en datering till yngre romersk järnålder/folk vandringstid. Därtill har en av nedgrävningarna daterats till vikingatid. Denna begränsade undersökning tyder på att det funnits bebyggelse i närområdet sedan slutet av äldre järnålder och att där bedrivits järnframställning under yngre järnålder.
Eftersom ytan dokumenterades i samband med undersökningen förordar Dalarnas museum inga ytterligare arkeologiska insatser för detta arbetsföretag. Med tanke på framkomna anläggningar och redan tidigare kända och registrerade fornlämningar bör dock eventuella framtida markarbeten inom området övervakas av en arkeolog.
Leksands kommun arbetar med en detaljplan över området Hjortnäsheden. Planen skall möjliggöra en förtätning av bebyggelsen. Området ligger vid Siljan, norr om tätorten. Då där finns ett antal kända fornlämningar, främst rösen och järnframställningsplatser, fick Dalarnas museum i uppdrag att göra en arkeologisk förstudie. Den har bestått av kartstudier och fältinventering.
Kartanalysen har gjorts utifrån storskifteskartan från 1819 och visade att området, som tillhört Hjortnäs och Sunnanäng, legat perifert i förhållande till bykärnorna, men att såväl bebyggelse som odlingsmark då varit spridd över stora delar av bymarken. Ändelsen -hed antyder också att den nu aktuella delen av byn inte hade den bästa odlingsmarken. Åkermarken låg i huvudsak öster om landsvägen (Siljansvägen). Förutom några ängar och hagar brukades huvuddelen av utredningsområdet då som utmark. Siljansvägens sträckning är gammal och har länge utgjort en viktig struktur i landskapet.
Fältinventeringen gjordes över hela området, tidigare kända lämningar återbesöktes och nya registrerades med GPS. Vid de tidigare kända lämningarna noterades avvikelser, några var helt förstörda. Av de 23 nya lämningarna var 3 färdvägar, 16 odlingslämningar, 2 kolningslämningar och 1 blästbrukslämning, den senare fast fornlämning. Övriga bedömdes vara kulturhistoriska lämningar. De lagskyddade lämningarna ligger främst strandnära, strax över 165-metersnivån. De utgörs främst av gravrösen och järnframställningsplatser brukade under yngre järnålder (550–1050 e Kr.). Övriga kulturhistoriska lämningar återfinns mer spritt över området. De har inte samma lagskydd, men är väsentliga för upplevelsen och förståelsen av områdets historia. De synliga spåren är förmodligen främst från 1700-talet och framåt. Den redan etablerade bebyggelsen har orsakat en hel del skador på fornlämningarna och om inte kommunen är tydlig i sitt agerande är det stor risk att de blir större.
Inför planerad husbyggnation på en fastighet i Färnäs, Mora socken och kommun, genomförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning i enlighet med länsstyrelsens beslut. Utredningen utfördes i juni 2006. Den sammanlagda exploateringsytan var ca 20 000 kvm och ligger på sydvästsluttande åkermark invid Siljan, 164-169 m.ö.h. Inga kända fornlämningar fanns registrerade inom den aktuella ytan, men i närheten finns ett antal slaggförekomster samt en fyndplats för trindyxa. Totalt grävdes 61 sökschakt jämnt fördelade över ytan. Matjordslagret var 0,2-0,45 m tjockt, i botten fanns omväxlande mo/mjäla och sand. I schakten iakttogs plogfåror, diken samt några naturliga svämmade mörkfärgningar. Inga fornlämningar påträffades. Kartstudien visade att området utgjordes av äng vid storskiftet 1840. Området utgjorde en del av det stora Färnäsänget, ett för byn betydelsefullt område för fodertäkt. Uppodlingen skedde sannolikt under 1900-talet. Dalarnas museum anser därför inte att ytterligare arkeologiska undersökningar är nödvändiga inför det planerade arbetsföretaget.
Inför planerad husbyggnation på fastigheten Dalsjö 23:4, Stora Tuna socken, Borlänge kommun, genomförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning i enlighet med länsstyrelsens beslut. Utredningen utfördes i juli 2006.Fastigheten ligger mellan Uvberget, Dalsjön och Ösjön. Ingen känd fornlämning fanns registrerad inom exploateringsområdet men i närheten finns t.ex. flera slaggförekomster. Den totala utredningsytan var ca 80 000 kvm. De historiska kartanalyserna visar att området främst nyttjades som utmark och ängsmark under 1600-talet. Sydvästra delen av området brukades som åkermark. En äldre gårdstomt ligger till del inom utredningsområdet. Fram till 1800-talet hade ängsmarken odlats upp. Kartorna över skogsmarken innehöll dock ingen detaljinformation. En fördjupad fornminnes inventering gjordes däremot i skogspartierna i norr. I samband med denna konstaterades en stenmur samt en del av en odlingsyta. På åkermarken i söder genomfördes en sökschaktsgrävning. Totalt grävdes 49 schakt fördelade över ytan. Matjordslagret var mellan 0,2 och 0,5 m tjockt och den naturliga marken bestod i huvudsak av mo/mjäla. Ett fåtal diken samt plogfåror iakttogs i schakten, därtill konstaterades sammanlagt två sentida nedgrävningar innehållande humös mo/mjäla samt murtegel. Dalarnas museum förordar inga ytterligare arkeologiska insatser inför det planerade arbetsföretaget.
För att göra väg 800 mellan Kälarvet och Torsång mer trafiksäker planerade man att bygga en ny vägsträckning mellan Kälarvet och Dalbäcken, samt en cykelbana från Dalbäcken till Torsång. Arbetet ska utföras av Vägverket Region mitt och Borlänge kommun. Vägen och cykelbanan kommer att byggas i närheten av ett par sedan tidigare registrerade järnframställningsplatser, raä nr 111:1 och 2 samt 670:1, och invid en fyndplats för avslag samt en skafthålsyxa, raä nr 291:1 och 2. Då Dalarnas museum, vid den arkeologiska utredning, som utfördes under hösten 1999, dessutom observerade tidigare okända bebyggelseindikationer längs vägsträckan beslutade länsstyrelsen om förundersökning vid sju platser inom exploateringsområdet.
Förundersökningen genomfördes den 17-24 september 2002. Sammanlagt grävdes 60 schakt med varierad storlek, 3-16 x 1,3-2,5 m och 0,2-0,3 m djupa. Vid järnframställningsplatsen raä 670:1, område 5, framkom relativt rikligt med slagg och ugnsväggsbitar i åkerjorden. Ändå påträffades inga anläggningar i det aktuella området. Vid raä 111:2, område 4, hade vägen tidigare gått något längre norrut och den gamla vägbanken fanns kvar under åkerjorden. Lämningarna efter järnframställning bör finnas norr om den äldre vägbanken och berörs därmed inte av det aktuella arbetsföretaget. I område 1 i Yttre Skomsarby, område 3 i Fjäkelmyra och område 7 i Kälarvet fanns otydliga spår av äldre verksamhet, i form av sotfläckar, enstaka slagg och ugnsväggsbitar. I område 2 i Övre Skomsarby fanns ett dyigt lager under matjorden vilket troligen motsvarar rester av älvens översvämningar. I område 6, raä nr 291:1, hittades inga spår av konstruktioner. Resterna av den troliga boplatsen finns antagligen bara i åkerjorden. Utifrån sökschaktsgrävningarna och dess magra resultat förordar Dalarnas museum inga ytterligare arkeologiska insatser för det aktuella arbetsföretaget.
Borlänge Energi AB planerar att dra en ny VA-ledning från Nyckelby i söder till Storsten i norr. Ledningsstråket berör tre registrerade fornlämningar. Två av dem är blästbrukslämningar, fornlämning nr 823 och 387 i Stora Tuna socken och den tredje är Nyckelbys gamla bytomt, fornlämning nr 826. Med anledning av detta beslutade Länsstyrelsen Dalarna att ledningssträckorna vid dessa tre lokaler skulle arkeologiskt förundersökas, vilket sammanlagt omfattade en knappt 500 meter lång och ca 5 meter bred sträcka. Förundersökningen utfördes under november 2005 samt i oktober 2006 och bestod av sökschaktsgrävningar. Sammantaget togs 41 schakt upp med en sammanlagd längd på ca 360 meter.
Område 1 var den ledningssträcka som berörde fornlämning nr 826, Nyckelby bytomt. Sannolikheten bedömdes som hög för att ledningssträckan skulle beröra äldre gårdslämningar. Den bild som framkom i de fyra schakten var att ledningssträckan måste gå i en mycket gammal gräns mellan två tomter. Avsaknaden av just bebyggelselämningar talar för det. Däremot påträffades ett lager i västra delen av ytan, vilket tolkats som odlingsmark. Den bör ha brukats in i modern tid, då bl.a. yngre rödgods med klargul glasyr påträffades. I större delen av ledningsstråket låg den serviceväg som anlades 1982 då pumstationen nere vid älven byggdes. Vägen låg ca 0,2 meter under grästorven och fyllningen var ca 0,5 meter tjock, varför ev. äldre lämningar schaktats bort.
Område 2 låg strax sydost om fornlämning nr 823, en blästbrukslämning bestående av spridd förhistorisk slagg och ugnsväggsbitar. Ca 35 meter söder om den registerade lokalen påträffades bottnen av en större slaggvarp, A1. På ovansidan, i väster och sydväst, fanns sannolikt sönderplöjda spår efter själva järnframställningen. Datering av kol från bottnen av slaggvarpen gav dateringen 800-tal, äldre vikingatid. Det är den period som de flesta daterade järnframställningsplatser av blästtyp hör till i både Stora Tuna och i Dalarna i övrigt. Det verkar således som vi har två separata järnframställningsplatser intill varandra på västra sidan det dike som tidigare var en mindre bäck, men vi vet inte om de var i bruk samtidigt. Under den slaggbemängda jorden i svackan påträffades odlingsspår, sannolikt efter en plog. På grund av den nyfunna blästplatsen togs schakt upp sydost därom för att finna en alternativ ledningssträckning. Vid diket påträffades ett stenfundament, A4, som sannolikt utgjort ett brofäste över bäcken. Fundamentet bedömdes dock vara av relativt sent datum varför den inte bör utgöra ett hinder för en åt sydost justerad ledningsdragning.
Område 3 norr om Dalsjön var det längsta förundersökningsområdet. Ledningen var här planerad att gå rakt igenom fornlämning nr 387, en blästbrukslämning bestående av spridd slagg och ugnsväggsbitar, därtill relativt nära historiska gårdsplatser. Den registrerade blästbrukslämningen visade sig vara från en äldre väg, och som vägförbättring hade såväl blästbruksslagg som kopparslagg använts. Vägen är markerad på storskifteskartan och möjligen också på den geometriska kartan från mitten av 1600-talet. I sydvästra delen av område 3 påträffades en koncentration av slagg och ungsväggslera, A5. Slaggen bedömdes som blästerugnstyp, men 14C-analysen av kol i den underliggande mjälan gav 1300-tal, vilket är väl sent för blästbruket i trakten. En möjlig förklaring är att slagg och ugnsväggsbitar hamnat på platsen sekundärt och/eller att kolet inte representerar järnframställningen. För att undvika slaggkoncentrationen A5 justerades sträckning för VA-ledningen ett tiotal meter åt norr. Dalarnas museum anser inte att ytterligare arkeologiska åtgärder är motiverade inför VA-dragningen.
Med anledning av planerad småhusbebyggelse på Legranäs vid Orsasjön i Mora socken, utfördes en arkeologisk utredning 2006. Utredningsområdet var ett ca 2 hektar stort igenväxande f.d. åker- och ängsmarksområde. Utredningen bestod främst av sökschaktsgrävning, men det ingick även en enklare litteratur- och arkivgenomgång där framförallt äldre lantmäteriakter studerades. Åkermarkens olika former antyder att det funnits mer än en uppodlingsfas. Kanske odlades stora delar av ängsmarken upp under 1800-talets första hälft, men sannolikt fanns det då sedan lång tid mindre uppodlade ytor. Totalt 28 sökschakt grävdes över området. Det var bara det centrala, låglänta och sanka partiet som undantogs. I östra delen berörde schakten f.d. odlingsmark. Två odlingsfaser kunde då iakttagas. Förutom den senaste odlingsfasen som sträckt sig långt in på 1900-talet fanns det spår av en underliggande äldre, med gammal, urlakad jord. Även i utredningsområdets södra hörn framkom ett äldre odlingslager. Lagret fanns bevarat fläckvis, upp till 0,1 m tjockt, i form av grå, urlakad mylla och sand med lite sot och kol. De östra sammanfaller väl med skifteskartans åkertegar. I det södra hörnet framkom dessutom smideslämningar bevarade i torrsprickor under matjorden. Dessa bestod av lite slagg, skörbränd sten och enstaka kol. Det gick inte att datera vare sig den äldre odlingsfasen eller smideslämningen. Men de är från historisk tid och kanske nyare tid. Lämningarnas dåliga bevarandegrad och avsaknad av konstruktioner gör, att Dalarnas museum inte föreslår några ytterligare arkeologiska åtgärder inför planerad byggnation. Inga fynd tillvaratogs.
Mas-Stugan AB har för avsikt att bygga ett tretiotal bostadshus i norra delen av Gesunda. Då området endast är översiktlig inventerat beslutade länsstyrelsen Dalarna om en arkeologisk utredning. Den har bestått av kartstudier och fältinventering. Gesunda var förr en fäbod som i huvudsak brukades av bönder i Utanmyra. Det var en stor fäbod redan på 1600-talet, troligen en åkerfäbod. Fast bosättning fick Gesunda först på 1900-talet. Kartanalysen har gjorts utifrån storskifteskartan från 1840 och visade att utredningsområdet låg perifert i förhållande till den äldre bebyggelsen, i norra kanten av Gesundatäkten. Åkermarken var väldikad och hade en ensartad struktur. Vid fältinventeringen genomströvades området och lämningar registrerades med GPS. Av de tre nya lämningarna var en färdväg och två husgrunder. De bedömdes vara kulturhistoriska lämningar. Odlingslämningarna gav ett enskiktat intryck och stämde väl överrens med skifteskartan, dvs vi påträffade inga äldre former eller odlingsstrukturer som ersatts av yngre. Det var tänkt att utredningen även skulle innefatta sökschaktgrävning, men inventeringsresultaten motiverade inte en fortsättning.
I samband med schaktning för fjärrvärmeledning i Insjön utförde Dalarnas museum en förundersökning och en huvudundersökning på åkrarna vid Timmervägen samt en schaktövervakningi villaområdet i enlighet med länsstyrelsens beslut. De arkeologiska undersökningarna utfördes under våren och sommaren 2003. Ett år senare skulle en jordkabel grävas ner mellan Bergkvists såg och en transformatorstation i Insjön. Det schaktet grävdes i samma område som fjärrvärmen och en del av sträckan övervakades. Uppdragsgivare var Leksand-Rättvik Produktion AB.
Schaktningen skulle göras i kanten av en sedan tidigare registrerad järnframställningsplats, nr 11 i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister över Åls socken och boplatserna, raä 119 och 292. Det fanns således kända fornlämningar i exploateringsområdet. Länsstyrelsen hade dessutom tillgång till resultaten från en arkeologisk utredning som utfördes i anslutning till den berörda ytan under våren 2002, när de beslutade om den arkeologiska förundersökningen.
I och med förundersökningen kunde ett 30-tal anläggningar fördelade på två områden inom den inledande schaktsträckan konstateras. Dessa anläggningar mättes in, dokumenterades och grävdes ut vid den huvudundersökning som följde. Sammanlagt registrerades 48 stycken anläggningar bestående av boplatslämningar, ett gravränna, en stenpackning samt spår av järnframställning. Utifrån resultaten av för- och huvudundersökningarna bestämdes att även den vidare schaktningen för fjärrvärmeledningen skulle övervakas av en arkeolog. I området närmast det tidigare undersökta schaktet påträffades ytterligare tio anläggningar. Av dessa förefaller ett flertal ha samband med järnframställningsplatsen, raä 11.
Vid kabelgrävningen påträffades i den norra delen av schaktet fem anläggningar med anknytning till järnframställningsplatsen; en möjlig blästerugn, två kolningsgrop/kolupplag och två andra nedgrävningar med okänd funktion. Undersökningarna visade att slaggvarpet sträckte sig ett tjugotal meter längre österut än fornlämningsavgränsningen. Tolv prover skickades in för 14C-analys och dateringarna visade att boplatslämningarna i form av stolphål, en kokgrop och en härd var från yngre romersk järnålder. Vidare daterades rester av tre blästerugnar, en kolningsgrop och en smidesgrop till vendeltid. En gravhög och en kolningsgrop daterades till vikingatid. Dessutom har stenpackningen daterats till sen vikingatid – tidig medeltid. Slagger och ungsväggsbitar från huvudundersökningen har analyserats av Geoarkeologiskt Laboratorium i Uppsala. Analyserna visade att material kan kopplas till järnframställning i blästugn. De funna bottenskållorna tyder på att minst två, möjligen tre, varianter av schaktugnar har använts för järnframställningen på platsen. Vidare har man konstaterat att järnet bör ha hållt god kvalitet då de två undersökta järnklumparna innehöll kolstål.
De undersökta lämningarna kan tidsmässigt delas in i två faser. Under romersk järnålder låg det antagligen en gård vid Timmervägen och kanske någon bebyggelse även vid Björkvägen. Stolphålen är förmodligen en del av ett långhus. Under vendeltid och vikingatid fanns en gravplats med åtminstone en gravhög och i anslutning till den några härdar. Vid samma tid låg en verkstadsplats där järn framställdes, vid lokan. Där fanns reduktionsugnar, smidesgropar, kolningsgropar och någon enklare byggnad. Verkstadsplatsen sträckte sig en bit väster om nuvarande cykelbanan. Man tillverkade stål som kunde används i knivseggar, förmodligen inte bara för eget behov utan för avsalu. Under äldre medeltid upphörde så småningom denna typ av järnframställning. Kristendomen kom bl.a. att betyda att de döda begravdes på kyrkogården istället. Men gårdarna låg kvar på sedimentjorden. Kanske inte på exakt samma ställe, men det var förmodligen först på 1600- och 1700-talet de flyttades upp på grusigare mark. Dalarnas museum anser att området har stor vetenskaplig potential. Vi vet att ett flertal anläggningar fortsätter utanför de aktuella schakten. Dessutom bör rimligen fler anläggningar, t.ex. stolphål, härdar och gravar, utöver de redan kända, dölja sig under matjorden i området. Detta gör att även framtida eventuella exploateringar i området bör föregås av arkeologisk undersökning.