Med anledning av planarbete för Öjastranden i Rättviks kommun utförde Dalarnas museum senhösten 1995 en arkeologisk utredning på uppdrag av Länsstyrelsen och Rättviks kommun. Utredningen lades upp i två steg: dels en fördjupad fornminnesinventering av planområdet, dels en jämförande studie vad gäller boplatser och järnframställningsplatser i Siljansområdet genom fornminnesregistrets uppgifter.
Tre kända slaggförekomster/järnframställningsplatser av förhistorisk karaktär låg inom planområdet på gammal odlingsmark. Därutöver fanns ett kanalformat dike, grävt tvärs över ett näs. Det har sannolikt utgjort en del av en vinterväg. Inga ytterligare fornlämningar påträffades, men ett område markerades där fångstbosättningar kan ha legat.
Vid den jämförande studien framkom att de kända förhistoriska järnframställningsplatserna och framförallt stenåldersboplatserna återfanns på sedimentjordar och finare morän. Dock avspeglar detta i hög grad inventerings- och upptäcktsförhållandena, framförallt vad gäller stenåldersboplatserna. Båda fornlämningskategorierna är i hög grad orienterade till sjöar och vattendrag, men ligger i därutöver i något olikartade lägen. Ca 80% av järnframställningsplatserna och 90% av stenåldersboplatserna beräknas vara skadade eller borttagna. Huvudorsakerna är det historiska åkerbruket, erosion av älv- och sjöstränder samt skador med anledning av småhusbebyggelse. Endast ett fåtal lokaler är arkeologisk undersökta.
Inför en vägomläggning utförde Dalarnas museum 1995 en arkeologisk undersökning av en kolningsgrop.
Gropen var en av flera kolningslämningar i ett flackt tallskogsbevuxet sand/mo-område och anknyter till den förhistoriska järnhantering som finns i dess närområde. Kolningsgropen var nedgrävd med rektangulär form och plan botten med raka sidor, 1,6x0,7 m stor.
Kolet hade framställts ur tall. Träkolet har daterats till yngre vikingatid - äldre medeltid. Inga ytterligare anläggningar påträffades i anslutning till kolningsgropen.
Med anledning av fjärrvärmeanslutning till fastighet invid Stora Torget, utförde Dalarnas museum en arkeologisk schaktövervakning i mars 1996.
Ett 14 m långt, 1,6 m brett och 1,7-2,7 m djupt schakt togs upp i nordvästra delen av korsningen Falugatan - Slaggatan/Holmgatan. En sektionsvägg, delvis frusen, men någorlunda ostörd av rörledningsschakt dokumenterades. Därvid kunde den äldre gränsen mellan tomtmark och gatumark observeras i form av flera gatunivåer i södra delen samt lämningar efter en eller fler byggnader i norr.
Inga daterande fynd påträffades, men sannolikt är samtliga dokumenterade lager från tiden efter stadens reglering vid 1600-tales mitt, då området fylldes ut med mäktiga slagglager. Schaktet nådde aldrig orörd mark.
Dalarnas museum utförde schaktövervakningen när Falu kommun bytte ut vatten- och avloppsledningar med tillhörande servicer i Bergshauptmansgatan, Ornäsgatan, Bondegatan och Kung Magnigatan i stadsdelen Elsborg. Schaktningen skedde i gatumark och utfördes hösten 1993 och 1995.
Slagg och skrotsten var påfört över hela området. I den södra delen var slagglagret endast några decimeter tjockt, medan det i norra delen, vid Gruvgatan, var över 2,5 m. I denna del, nära hyttområdet vid Gruvbäcken, var de olika lagren mycket tydliga, där fanns hårdgjorda slaggytor varvat med en hel del hyttavfall.
Det var sparsamt med kulturrester i och emellan slagglagren, men rödgods förekom långt ner i lagren. Inom ett mindre område fanns ett fetare lager med trä, textil, djurhår och läder. Keramiken och 14C-dateringarna visar att lagren tillkommit under de senaste århundradena.
I Bergshauptmansgatan påträffades en stenkulvert ca 1,5 m under gatunivå. Den var troligen från 1800-talet.
En arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning utfördes av Dalarnas museum vid schaktning för grund till ny transformatorstation i Staberg våren 1996. Uppdragsgivare var Falu Elverk. Schaktningen skedde inom hyttområde, raä 7, i Vika socken.
För grundläggningen grävdes ett 6,0x5,5 m stort och 0,8 m djup schakt i det utplanade slaggvarpet. Ett mindre schakt grävdes också för att ansluta befintlig station. Schaktningen skedde huvudsakligen i ett lager med lila skivig slagg, men gick delvis igenom ett kollager och därunder skymtade ytterligare ett slagglager. Det framkom inga konstruktioner.
En arkeologisk schaktövervakning utfördes av Dalarnas museum vid Flatenbergs hytta, raä 38 i Norrbärke socken, i samband med att Smedjebackens kommun schaktade för ny dränering runt rådstugan våren 1996. Schaktningen skedde huvudsakligen med grävmaskin och gjordes utanför rådstugans östra och södra sida.
Hyttan antas vara från slutet av 1500-talet. På äldre kartor finns inga hus eller andra konstruktioner markerade där schaktningen skulle ske, kolhusen har dock legat alldeles i närheten.
Längs östra sidan visade sig marken vara naturlig förutom kollagret allra överst, vilket enkelt kan förklaras av att kolbanan till masugnen gått däröver. På södra sidan syntes den naturliga marken i östra delen och hur den sedan successivt påförts slagg, sten, jord, kol och tegel.
Då det uppstått sättningsskador på Husby kyrka under vintern 1996 önskade församlingen undersöka hur grundmurarna var konstruerade. Dalarnas museum utförde en förundersökning inklusive murverksdokumentation. Uppdragsgivare var Husby församling.
Ett schakt grävdes vid korets östvägg för att undersöka korets grundläggning från 1700-talet och det andra schaktet på södra sidan, vid skarven mellan det medeltida och 1700-talets murverk. Det kunde konstateras att bägge grundmurarna var anlagda direkt på den naturliga mon, rustbädd saknades. Området öster om kyrkan hade före korets uppförande använts för gravläggningar. Grundmuren var ca 1,5 m hög, kallmurad, dagermuren fogad med bruk. Det var stor skillnad på den omsorg som lagts ner vid utförandet, 1700-talets murverk var betydligt slarvigare lagt. Det framgick också att marknivån runt kyrkan varit ca 0,5 m lägre än idag.
En arkeologisk undersökning gjordes 1993 av bytomt raä 413A och gravfält raä 780 i Sör Romme, St Tuna socken. Dessa lämningar låg i vägen för Vägverkets planer på att bredda riksväg 70 och bygga en ny avfart mot Dala Airport.
Vid undersökningen framkom att det under matjorden fanns rester av fem närmast cirkelrunda rännor, 10-19 m i diameter. De har tolkats som resterna av gravhögar även om någon centralgrav inte kunde spåras och inte heller några tydliga sekundärgravar i kantrännorna. De fynd och brända ben som togs tillvara i kantrännorna har troligen förflyttats dit från de ursprungliga gravgömmorna i samband med odlingsverksamhet under medeltiden eller senare. Kartstudier antyder att högarna mycket väl kan ha odlats bort redan under medeltiden.
De brända benen var mycket fragmentariska. Osteologen kunde ändå identifiera djurben i alla gravar, men människoben i endast två gravar. Av föremålsfynden kan nämnas del av arabiskt silvermynt, sländtrissa och pilspets.
I området väster om gravhögarna fanns rester av över trettio härdar. Då spår av huskonstruktioner saknades är det troligast att härdarna legat utomhus. De kan ha använts i samband med religiösa måltider. Den omgivande marken utgjorde sannolikt inägomark redan under yngre järnålder, en bevarad rest av en gärdesgård antyder det.
Dateringen av härdar och gravar tyder på att området främst nyttjats under vendel- och vikingatid. En datering av ett enstaka stolphål under en gravhög gav dock en äldre datering, till tiden omkring Kristi födelse och visar att människor troligen vistats i området betydligt tidigare än de funna gravarna.
Mycket få lämningar kunde sägas vara medeltida. Det kan delvis förklaras av att så få 14C-dateringar gjordes på de historiska anläggningarna och att medeltiden i allmänhet lämnar få daterande fynd. En förändring i byggnadsskicket antas ändå ha skett under denna tid. Desto fler lämningar kunde genom fynd dateras till 1600- och 1700-tal: husgrunder, spisrösen, avfallsgropar mm. De flesta av dessa anläggningar låg i eller i anslutning till 1600-talets bytomt. Mycket talar ändå för att gårdstomten i utgrävningsområdets mitt bebyggdes vid medeltidens slut. En fältugnen för tegel- eller kalkbränning låg en bit ifrån gårdstomten.
Undersökningsresultaten visar på en brukningskontinuitet inom och kring området alltifrån vendeltid fram till dagens dato, däremot går det inte att utifrån undersökningsresultatet visa på en bebyggelsekontinuitet. Gravhögarna och härdarna i Romme förstärker den tendens som de senaste årens undersökningar visat, att Tunaslätten under vendeltid snabbt förändras från ett glesbefolkat område till en etablerad bygd med gårdar där hushållen bedrev odling och järnframställning. Om denna, som det ser ut, hastiga etablering är överdriven får framtida forskning utvisa.
Med anledning av att Orsa kommun planerade att bygga ett servicehus inom kvarteret Grevinnan beslutade länsstyrelsen att en arkeologisk huvudundersökning skulle utföras inom södra delen av en känd slaggförekomst, RAÄ 509. Undersökningen utfördes under delar av november och december 1989 av personal från Arkeometallurgiska institutet (AMI) i Ludvika på uppdrag av Dalarnas museum.
Området maskinavbanades. Därefter täcktes framkomna anläggningar med markisoleringsmattor efter inmätning. Anläggningarna undersöktes och dokumenterades. De framkomna anläggningarna bestod av vikingatida grophus samt härdar. Dessutom framkom lämningar efter lågteknisk järnhantering i form av en kolningsgrop samt slagg och ugnsfragment. Kolningsgropen har också den erhållit en vikingatida datering.
Påträffade fynd består av brända och obrända ben, alla animala, samt två stycken mindre järnbleck, två delar av en kvarnsten samt ett bryne av sandsten.
Inför en planerad ny sträckning av riksväg 60 vid Ludvika utfördes en arkeologisk utredning hösten 1996. Uppdragsgivare var Vägverket, Region mitt. Vägsträckan var 17,5 km lång och löpte genom Ludvika tätort och Persbo byar. Utredningen bestod av arkivstudier, kartanalyser, specialinventeringar, dvs fördjupad fornminnesinventering och marinarkeologisk inventering, fosfatkartering och provgropsgrävning.
Kartanalysen innefattade såväl exerpering som renritning och tolkning av hela eller delar av elva bebyggelseenheter. Analysenvisade på en stor variation i den rumsliga organisationen. Persbo och Marnäs har t.ex. haft relativt samlad bybebyggelse medan Ludvika by snarare har haft karaktären av en samling ensamgårdar. Allt tyder på att hyttverksamheten varit en viktigare faktor vid lokalisering av bebyggelsen än åkerbruket, åkermarken kunde ligga en bra bit ifrån bebyggelsen. Den brukades huvudsakligen i ensäde och lindbruk och var ofta särägd och särhägnad. Runt byarna har funnits stora utmarker utan någon bebyggelse.
En fördjupad fornminnesinventering gjordes i en ca 50 m bred zon på bägge sidor om den planerade vägdragningen. Där återfanns lämningar efter odling, bebyggelse, vägar, fägator, kolbottnar, gruvor, båtlänningar, fasta fisken m.m.
Kartanalys och specialinventering utgjorde sedan underlag för urval av områden för fosfatkartering och provgropsgrävning. Fosfatkartering för att försöka spåra stenåldersboplatser utfördes i två områden, men analyserna gav inga sådana indikationer. Provgropar grävdes främst i den för vägen reserverade marken inne i Ludvika tätort. Marken hade tidigare brukats som åker. Lämningarna bedömdes att främst vara från nyare tid.
Vid kart- och arkivstudierna framkom det att området utgjort ett randområde under förhistorisk tid och troligen under en stor del av medeltiden, tolkningen av Väster Silvbergs betydelse är dock oklar. Vid medeltidens slut var området glest befolkat, men byarnas grundstruktur fanns. En betydande expansion skedde sedan under 1600-talet med många nya bebyggelseenheter. Många strukturer i landskapet är från denna tid. En annan förklaring till att vi främst hittade lämningar från nyare tid är att vägen till stora delar dragits längs gränsen mellan inägomark och utmark och inte berört de betydande gruvstråken och hyttlämningarna.
Med anledning av schaktning för elledning i kv Laboratoriet och kv Åbrinken samt i Faluån, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning i oktober 1996. Schaktet gick i ett område rikt på metallurgiska aktiviteter och lämningar alltsedan äldre medeltid, framförallt kopparhyttor.
Det vanligtvis 0,6 m breda och 0,6-0,7 m djupa schaktet löpte från korsningen Slaggatan/Södra Mariegatan, längs med norra kanten av Södra Mariegatan, norrut längs med åbrinken, över Faluån och upp i industriområdet. På Faluåns östra sida gick det mestadels genom relativt moderna fyllnadslager. På västra sidan bröt schaktet igenom en kraftig slaggstensmur från 1800-talets mitt. Den är sannolikt en del av grundläggningen till Extraktionsverket för koppartillverkning. Strax NV om grundmuren påträffades en konstruktion i form av ett trägolv med anrikningsslam ovanpå, dvs råvara eller avfall. Detta magasin hör sannolikt också till extraktionsverket.
Med anledning av Vägverkets ombyggnad av bron över Holens utlopp i Rörshyttan, utförde Dalarnas museum en förundersökning i form av schaktövervakning. Bron ligger inom ett äldre hyttområde från medeltid, men där vattenkraften även nyttjats för hammarsmedjor, kvarnar, garveri, såg, krutbruk och kraftstation. Vid schaktningen för en ny stödmur blottlades en äldre stödmur som sannolikt uppförts i samband med att den nuvarande bron byggdes. Spår av stenar, ankarjärn, järnskrot och kol/sot på platsen för den nya stödmuren antyder att en hammare stått på platsen, kanske under 1800-talet.
Vid schaktning för byte av beläggning och bärlager på gårdsplan och infartsväg till Prostgården i Stora Tuna socken hösten 1995, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning.
Under gårdsplan framkom lämningarna efter kyrkklockgjutning i form av en stor grop, gjutformsfragment, gjutspill av kopparlegering, sten, bränd och obränd lera, sot samt korslagda luftkanaler i botten. Sannolikt gjöts en eller flera klockor här i början av 1600-talet.
Mitt för den nuvarande mangårdsbyggnaden, på en terrassformad förhöjning där infartsvägen når gårdsplan, påträffades lämningarna efter 1600-talets prästgård. Av historiska kartor och lämningarna i marken framgår att prästgården har varit utformad som en kringbyggd gård med skild man- och fägård, med bl.a. ett timrat boningshus med en vitkalkad öppen spis. Av fynden att döma användes byggnaden under 1600- fram till mitten av 1700-talet, då den nuvarande herrgårdsliknande mangårdsbyggnaden uppfördes. Lämningarna efter byggnaden grävdes i huvudsak inte ut, utan de ligger kvar under det nya bärlagret och den nya vägbeläggningen.
Fynd från klockgjutargropen: gjutspill och gjutformsfragment. Fynd från den äldre prästgården: mynt, polett, kritpipor, fönsterglas, hushållsglas, yngre rödgods, järnföremål, slaktben m.m.
Med anledning av en planerad utbyggnad av ett industriområde, utförde Arkeometallurgiska institutet (AMI) en arkeologisk undersökning 1989. Undersökningen gällde en järnframställningsplats raä 372 i Stora Tuna socken.
En 3 250 kvm stor åkeryta matjordsavbanades med grävmaskin och de framkomna äldre lämningarna i den underliggande mon undersöktes. En mängd lämningar efter järnframställning framkom, bestående av ca tio ytterst fragmentariskt bevarade rester av reduktionsugnar, ett ramformigt slaggvarp, ett flertal slaggförekomster, två upplag för lera/mjäla, två smideshärdar, fem kolningsgropar och flera andra nedgrävningar som hörde ihop med kolningen. Dateringar visar ett järnframställning bedrivits under perioden från 900-talets början till omkring år 1200.
Inom fornlämningsområde framkom dessutom två skelettgravar, en kvinna och en man begravda i övergångstiden mellan vikingatid och medeltid, en rest efter en brandgrav samt några härdar, spridda stolphål m.m. Mannen i den ena skelettgraven hade ett runt hål i vänster tinningsben, vilket kan tyda på en trepanering. Järnframställningsplatsen och gravarna bör sannolikt knytas till en eller möjligtvis några av Romme bys vikingatida gårdar.
Med anledning av schaktning för dräneringsledning söder om Falu Gruva, vid Pilbovägen, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning 1996. Schaktet grävdes från riksvägen i öster ca 360 m västerut, i motlut. Det var 3,5-4 m brett och 2,5-4 m djupt. I de lägst belägna partiet i öster bestod fyllnadslagren av enbart påförda industrimassor i form av slamjord, slig, gruvsten och industribyggnadsavfall. Först drygt 100 m upp i sluttningen påträffades naturliga jordlager i form av silt/morän. Ytterligare en bit åt väster upphör industriavfallslagren. Längre upp i sluttningen låg humuslager och stenblock, somliga spräckta och påverkade av gruvverksamheten i området, direkt på den naturliga moränen. I schaktets västra ände påträffades åter påförda industriavfallslager, i anslutning till befintliga industribyggnader.