Med anledning av dräneringsarbeten grävdes ledningsschakt vid Husby kyrka sommaren 1986. Schaktningen övervakades av Dalarnas museum i samarbete med Riksantikvarieämbetet. Kyrkan har medeltida ursprung men byggdes ut på 1700-talet.
Schaktningen gjordes huvudsakligen norr om kyrkan. Där framkom rester av en stenmur, vilken verkade löpa parallellt med norra kyrkogårdsmuren, i östvästlig riktning, samt ett 40-tal skelettförekomster. Av dessa utgjorde en tredjedel gravar, övriga utgjorde delar av omgrävda gravar. Gravläggningarna bör huvudsakligen ha skett under 1800-talet, samt i något fall måhända under 1900-talet. Endast i några få gravar återstod hela skelett, oftast återstod bara kranium och enstaka ben, ibland fanns spår av kista. Skelettmaterialet har osteologiskt analyserats gällande könsfördelning, åldersfördelning, tandstatus och skelettskador.
Ett mindre schakt upptogs inne i kyrkan och utanför väggen grävdes två djupare schakt för att undersöka kyrkomurens underkant. Det ena schaktet grävdes i anslutning till schaktningen vid långhusets västra del och det andra vid långhusets 1700-talsdel i nordöst. Båda dessa schakt visade att murarna stod på orörd steril sedimentjord.
Runt kyrkan grävdes ett grunt schakt för dränering, kabel och åskledare. Vid södra långväggen, nära sydvästra hörnet framkom rester av två murar. De torde utgöra resterna av det vapenhus som revs på 1700-talet.
Med anledning av ett planerat vägbygge i Hångsarvet och i Hällsarvet i Borlänge kommun, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning hösten 1995.
En arkeologisk utredning hade uppdagat under mark dolda boplats- och gårdslämningar inom de nu aktuella områdena. Sökschakt togs upp i de båda åkerytorna med hjälp av grävmaskin. I Hångsarvet avbanades en större yta strax intill en bäckravin, där lämningar av stenålderskaraktär observerats vid utredningen, fornlämning 803. Inga anläggningar i eller under den ca 0,3-0,4 m djupa matjorden hade dock bevarats, däremot spridd skärvsten i matjorden. Ett ca 0,1 m tjockt och sotigt kulturlager påträffades i kanten mot bäckravinen. Det innehöll bl.a. järnfragment och keramik från 1700-/1800-talet. Längre norrut påträffades ett äldre täckdike samt spår av historisk bebyggelse vilken åtminstone sedan mitten av 1600-talet legat strax väster om undersökningsytan, fornlämning 800. Spåren bestod i tegel, sten, kol/sot, yngre rödgods m.m. i matjorden.
Med anledning av kraftig erosion av älvbrinken under vårfloden 1995, anlade Vägverket erosionsskydd i mars 1997. Då erosionsskadorna delvis skett inom området för Lima skans från 1670-talet, utförde Dalarnas museum en arkeologisk schaktövervakning i samband med de inledande schaktningarna. Schaktningarna bestod i släntning av älvbrinken i norra änden av fornlämningsområdet. Ett kulturlager berördes i kanten av en mindre höjd som sannolikt utgjort norra delen av skansens norra gårdsplatå. Det blottlagda kulturlagret var dock av 1900-talskaraktär, lämningar efter en modern bebyggelse på platsen. Övriga schakt gjordes längre ner i brinken, i huvudsak nere vid älven.
Inför en planerad ny sträckning av väg 297 mellan Östra Tandö och Bu i Lima socken utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning under försommaren 1997. Vägsträckan var 6,3 km lång och löpte på östra sidan av Västerdalälven och berörde några sedan tidigare kända slagglämningar.
Utredningen bestod av arkivstudier, kartanalyser, specialinventering och provgropsgrävning.
Kartanalysen har berört sex bebyggelseenheter. Den har innefattat såväl exerpering som renritning och tolkning av inägomarkens rumsliga organisation före storskiftet vid 1800-talets mitt. Den fördjupade fornminnesinventeringen gjordes i en ca 50 m bred zon på båda sidor om den planerade vägdragningen. De 33 lämningarna var främst rester av smide och bebyggelse, några sentida husgrunder, men där fanns ävenrester av en stenåldersboplats och en väg. Vid provgrävningen påträffades lämningar efter smide på två ställen och lämningar efter bebyggelse på ytterligare två ställen.
Lämningarna påträffade vid inventering och grävning har i kombination med kartstudier och ortsbornas berättelser givit tolkningen att bebyggelsen tidigare legat i anslutning till älven. En förändring av bebyggelselägena, en uppflyttning av gårdarna till skogskanten, skedde troligen successivt, men i huvudsak under 1700-talet. Det kan ha föranletts av bristen på odlingsmark och att gårdarna genom uppodling hamnat långt ifrån utmarken.
Den framkomna slaggen skall främst kopplas till primärsmidet, vilket hör nära samman med den för regionen så viktiga järnframställningen, främst bedriven under medeltiden och fram till 1700-talet.
Med anledning av ombyggnation av vägbro i anslutning till en äldre Hammarsmedja i Vad, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av schaktkontroll 1997. Vid schaktkontrollen kunde endast ytan väster om bäcken "Dammsjöån" kontrolleras, då markarbetena redan var utförda på östra sidan. Ett större provschakt togs upp med maskin söder om vägen och väster om bäcken, vari en större stenpackning blottlades under matjorden. Packningen bestod förutom av sten också av block, grus, sand och mjäla/lera. Den tolkas som antingen en del av den nuvarande väg-/brofyllningen, alternativt en något äldre eller planerad vägfyllning/brofäste som legat något söder om befintlig bro. En stensamling i bäcken kan utgöra stenpackningens fortsättning. Stenpackning bedöms ha tillkommit under den senaste hundraårsperioden. Inga lämningar efter hammarsmedjan fanns inom undersökningsområdet.
Med anledning av en dikesgrävning i Hanrö, ingående i ett saneringsprogram av miljöfarliga tungmetallhaltiga gruvindustrilämningar i Falun, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning 1994.
Det knappt 100 m långa och 2-3 meter djupa diket grävdes mitt i kvarteret Hanrö, mellan Södra Mariegatan och Hanrövägen. Schaktet skar igenom ett 0,5-1,0 meter tjockt, påfört slagglager. Därunder vidtog naturlig moränlera. I norra änden djupnade dock slagglagret till knappt 3 meter. I schaktets norra ände påträffades en vattentrumma av trä på ca en meters djup, byggd av grovt plank i sektioner och gåendes i NNÖ-SSV riktning. Trummans storlek var ungefär 1,2 m h och 0,9 m br och smalare nedtill. Plankorna vilade löst på varandra, med stående plankor på sidorna. I schaktets nordliga ände var trumman förbunden med en timrad vertikal dagöppning, likt en brunn. På en kartmaterial från 1880- och 1890-talet är en vattenränna, el. dyl., utritad på den aktuella platsen. Vatten leddes från den gamla Hyttbäcken i söder, strax söder om Nybrogatan, väster om stadsdelen Gamla Herrgården, genom det nu aktuella partiet och fram till Kopparvitriolverket vid Faluån. Sannolikt har vattentrumman anlagts under 1870-talet eller början av 1880-talet för att förse den kemiska industrin med vatten.
I samband med grävning för fjärrvärmeledning i Falu stad utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av en schaktövervakning 1994. Då övervakades en sträcka från Vårlidsvägen i Villastaden, öster om Stora Kopparbergs kyrka och längs med Klockarevägen. Den andra sträckan löpte längs med Hanröledens östra sida, från Nybrogatan i söder till Östanforsån i norr.
Under Vårlidsvägen påträffades flera kulturlager samt två nedgrävningar och en härd. Karaktären på lagren och nedgrävningarna samt några fynd av fajans och murtegel m.m ger ger en preliminär datering till 1700 -1800-tal. Härden var ej möjlig att datera. Kartmaterial från 1700-talets andra hälft ger vid handen att det funnits en gård i närheten. I övriga delar av ledningsschaktet observerades inga äldre konstruktioner och lagren var i huvudsak av sentida karaktär.
Vid Hanröleden dominerades fyllnadsmassorna av gruvindustriavfall; slagg, varpsten, kisbränder och byggavfall. I sträcken mellan Nybrogatan och Södra Mariegatan påträffades tre rostlämningar i form av mineraliserade malmrester, sot, skörbränd sten och krossad slagg, skiktade i tunna lager. Några rostbås eller fasta konstruktioner kunde dock inte konstateras. Strax norr om Hanrövägen framkom en äldre järnvägsbank från andra hälften av 1800-talet, vilken förband svavelsyrafabriken med det gamla Kopparvitriolverket. Ca 65 meter söder om Södra Mariegatan påträffades en industribyggnad, sannolikt från mitten av 1800-talet. Orörd mark påträffades endast i den nordligaste delen av schaktet, närmast Östanforsån.
I samband med att befintligt trägolv togs bort i Säters kyrkas vapenhus gjorde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i slutet av februari 1997. Säters första kyrka uppfördes på 1630-talet, men revs redan på 1770-talet och en ny kyrka uppfördes. Sprickbildningar i tornet medförde dock att detta fick rivas och ett nytt uppfördes 1806-07.
Stenarna som stöttat bjälklaget dokumenterades och de två murade fundamenten vid sidan av nuvarande kyrkport. Fundamenten var ca 2x2 m stora och 0,2-0,3 m höga. De utgör troligen rester av ett äldre vapenhus.
Med anledning av grävningar för anslutning till fjärrvärmenätet utförde Dalarnas museum i november 1997 en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning vid Stora Kopparbergs kyrka.
Schaktet drogs från sakristians norra vägg ut mot Kyrkogårdsgränd, i NV riktning, huvudsakligen längs den asfalterade kyrkogången. Den enda anläggning som framkom var resterna av en mur, ca 1 meter norr om kyrkväggen. Denna kan överensstämma med fynd gjorda vid arkeologiska undersökningar på 1930-talet, vilka tolkats som de äldsta delarna av kyrkogårdsmuren. Stora delar av schaktsträckan uppvisade omrörda lagerföljder p g a av såväl äldre ledningsdragningar som utfyllnad. Detta bidrog även till att inte några enhetliga gravar påträffades, utan enbart omgrävda skelettdelar som troligen nedlagts tillsammans vid tidigare grävningsarbeten.