Med anledning av en planerad breddning och dikning av vägen mellan Torsång och Gustafs, genomförde Dalarnas Museum en förundersökning vid Räfstylla i juni 1998. Anledningen var att vägarbetet skulle komma att beröra raä 139, registrerad som boplats utan synlig anläggning vid vilken enstaka skärvstenar samt kvartsavslag påträffats. Syftet med undersökningen var att fastställa fornlämningens karaktär, omfattning och ålder samt bilda underlag för beslut om en ev. huvudundersökning.
Undersökningsområdet var beläget öster om Dalälven i åker på flack sandmark. Vid förundersökningen grävdes totalt elva sökschakt på bägge sidor om vägen. Området var delvis stört av tidigare dikning och kabelnedgrävning. I tre av schakten, i åkerkanten öster om vägen på en låg åssträckning utmed älven, påträffades anläggningar i form av fyra, kraftiga stolphål på rad, en härd/kokgrop, gropar samt en förmodad kolningsgrop. Ett av stolphålen 14C-daterades till början av 1100-talet och den förmodade kolningsgropen till mitten av 1300-talet. Konstruktionerna vittnar om medeltida bebyggelse på platsen. Av fynden kan nämnas ett knivfragment av järn, en sköldbuckla av järn, obrända ben i form av en djurkäke, tegel, bränd lera, brända ben, slagg, järnfragment och kol.
Med anledning av att Borlänge kommun planerar att uppföra en ny kiosk- och informationscenter strax norr om Ornäsloftet på Stora Ornäs gamla gårdstomt i Torsång, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning 1998. Undersökningen syftade till att klarlägga fornlämningens omfattning, karaktär, bevarandegrad och ålder. Förundersökningen genomfördes i två steg: analys av historiska kartor samt provgrävning.
Den senmedeltida bebyggelsen i området utgjordes sannolikt av ensamgårdar. En av dem kan mycket väl ha legat ute på udden där Stora Ornäs nu ligger, vilken bebyggdes "ståndsmässigt" av Stig Hansson vid sekelskiftet 1500 då ett säteri anlades. I slutet av 1600-talet bestod gården av en mans- och en fägård, en stor trädgård, humlegård, två åkrar i tvåsäde samt stora ängsmarker med betydande lindbruk.
Totalt upptogs sju sökschakt med hjälp av traktorgrävare inom det planerade exploateringsområdet. I två av schakten, som förlades längst i väster på bilparkeringen intill den nuvarande kioskbyggnaden, påträffades lämningar efter en byggnad. Lämningarna bestod av trärester och tegel samt kulturlager. Här påträffades även spikar och en hästsko samt skärvor av yngre rödgods och fajans. I några av sökschakten, vilka förlades i en grässlänt i öster, konstaterades ett ca 0,25-0,3 m tjockt lager med äldre åkerjord under humuslagret. Av kartstudierna att döma bör åkerjorden sättas i samband med gårdens trädgård, belagd sedan 1600-talet. Bebyggelselämningen är sannolikt resterna efter en stallbyggnad. Mangården bör i sin helhet ha legat söder om undersökningsområdet.
Utifrån de fynd som påträffades i anslutning till byggnadslämningen kan den dateras till nyare tid, dvs i huvudsak 1700-tal.
Med anledning av planerad tillbyggnad och dränering av enbostadshus i Holen, fornlämning 419, Orsa socken och kommun, utfördes en arkeologisk förundersökning. Bakgrunden till undersökningen var att det 1959 påträffades delar av ett kranium och kistrester i samband med att en källare anlades under nordöstra delen av befintligt bostadshus.
Två provschakt grävdes skiktvis ner till steril morän med grävmaskin. Framkomna lämningar handrensades och dokumenterades. Nordväst om befintligt bostadshus påträffades rester av en stengrund till en eller möjligen två byggnader med rester efter en murstock och en spis- eller ugnsanläggning. Byggnaden/-erna har daterats till 1700- 1800-tal. En sopgrop påträffades öster om bostadshuset, vilken innehöll slaktavfall och fynd som daterades till samma period som de äldre byggnadslämningarna. Några spår efter gravar påträffades ej.
Av fynden kan nämnas kritpipsfragment, spännesnål av järn, fajans och en järnkniv.
Med anledning av att Vägverket Region Mitt planerar att bygga en gång- och cykelväg vid Ramsnäsvägen (väg 875) i Sundborns by, Falu stad, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning. Den planerade byggnationen berörde raä 238:1, registrerad som en slaggförekomst tillhörande ett hyttområde. Undersökningsområdet var beläget dels på Sundbornåns västra strand strax norr om det befintliga brofästet, dels i ett grönområde mellan dammen och den östra strömmen, Brobäcken. Totalt grävdes fyra sökschakt inom det berörda området varav ett schakt på åns västra strand strax norr om brofästet. De tre övriga förlades på östra sidan om ån i grönområdet. I ett av dessa påträffades ett kraftigt kol- och sotlager samt resterna av vad som kan vara en rostanläggning, sannolikt från slutet av 1700-talet. I ett annat schakt påträffades en färdväg som motsvarade 1700-talets landsväg till Falun och därunder ett kulturpåverkat lager från 1600-talet med okänd funktion. I schaktet närmast den östra strömmen påträffades en timmerkonstruktion. Dess läge, intill nuvarande vägbro, gör det rimligt att anta att det rör sig om ett äldre brofäste från 1800-talet. Inga fynd påträffades.
Med anledning av en planerad tillbyggnad av innergården inom kv Vedkompaniet 1 utförde Dalarnas museum en förundersökning 1999. Den planerade byggnationen skulle komma att beröra fornlämning 68, som utgör Falu stads gamla stadsområde. På en karta över Falun från 1628 finns området markerat som bebyggd mark. Undersökningsområdet var beläget vid foten av den rullstensås som dominerar den östra delen av Falu stad.
Två schakt grävdes ner till orörd marknivå, som låg på 1,6-2,1 meters djup och bestod av lera och gyttja. I det södra schaktet fanns ett mäktigt lager med påförd, krossad slagg som överlagrade Tiskens äldre strandnivå, ett gjyttjelager. I gyttjelagret påträffades bl. a. ett fragment av kakel med grön glasyr, obrända ben och obränt trä. Det norra schaktet var stört av sentida ledningsgrävningar. Dock iakttogs rester efter trähusbebyggelse och en kullerstensbeläggning i schaktet. Skillnaden mellan de båda schakten tolkas som en ägogräns.
Utifrån de påträffade fynden i det södra schaktet daterades kulturlagret till åtminstone tidigt 1600-tal. Bebyggelseresterna i det norra schaktet bedömdes vara ungefär samtida eller yngre.
I samband med omputsning av tornet på Malungs kyrka sommaren 1999, gjorde Dalarnas museum en murverksdokumentation. Malungs kyrkas äldsta delar härstammar från 1200-talet. Mellan åren 1490-1510 utvidgades kyrkan västerut. Det är oklart när tornet byggdes, men troligtvis tillkom tornet under samma period.
Tornet har uppförts av gråsten och sandsten på västra delen av långhuset under ett byggnadsskede, sannolikt under byggnationen 1490-1510. Endast tornets översta del är murad i tegel och har förmodligen tillkommit vid renoveringen på 1820-talet, då tornet fick sin lökkupol och glasade lanternin.
På tornets västfasad har stora förändringar skett över tiden. Fönstret över västportalen har ändrats/förstorats minst två gånger. Ett igenmurat fönster syntes ovanför fönstret över västportalen. Troligtvis murades detta fönster igen när fönstret över västportalen förstorades.
Tre äldre färglager konstaterades. Kyrkan har sannolikt varit oputsad och omålad under medeltid, för att någon gång under 1500-1600-talet vitkalkas. Under 1700-talet rosafärgades kyrkan. På 1820-talet fick den en cremevit kulör.
Med anledning av att Vägverket planerar att dra en drygt 3 km lång gång- och cykelväg längs med länsväg 293 mellan Smedsbo och Stråtenbo i Aspeboda, Falu kommun, utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning hösten 1999. Utredningen bestod av arkivstudier, upprättande av historiska kartkalker över delar av Stråtenbo samt en specialinventering utmed vägområdet.
Den äldsta medeltida bebyggelsen har troligen legat kring Stråtenbo hytta, där det vid mitten av 1600-talet fanns 12 bergsmansgårdar. Under senare århundraden har gårdarna legat i tre klungor. Den begränsade odlingsbara sedimentjorden i dalgången har sannolikt tidigt tagits i bruk, vilket kan betyda att gränser mellan inägomark och utmark, vägsträckningar och bebyggelsens placering är ålderdomliga. Karaktäristiskt för åtminstone 1700-talet var att utmarken närmast byarna var hägnad och nyttjades för hagar. Byorganisationen verkar inte ha varit framträdande, utan att enskilt hägnande och brukande var vanligt.
Specialinventeringen visade på spår efter ett äldre, småskaligt odlingslandskap med gårdsbebyggelse, Stråtenbos hyttområde samt den äldre landsväg. Sammanlagt registrerades 36 enskilda lokaler utefter den föreslagna vägdragningen. Av dem kan 18 kopplas till äldre odling, 8 till färdvägar och borttagna milstolpar, 8 gårds- och bebyggelselämningar, ett hyttområde samt en i sen tid rest sten. Lämningarna orienterar sig huvudsakligen till den historiska gårds- och odlingsmarken i Aspåns flacka dalgång.
Lämningarna har bedömts ha olika status. Förslag gavs till begränsade omläggningar av gång- och cykelvägen samt vidare arkeologiska åtgärder.
Med anledning av att Vägverket Region Mitt planerade att bygga en gång- och cykelväg längs väg 293 samt att räta ut en kurva, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning. Den planerade byggnationen skulle eventuellt komma att beröra raä 801, registrerad som en boplatslämning av stenålderskaraktär. Boplatsen var belägen i hagmark som sluttade svagt åt söder ned mot Vallmoraån.
Undersökningsområdet var beläget strax norr om vägen vid foten av en brant sydsluttning. Totalt grävdes åtta sökschakt med hjälp av traktorgrävare längs med vägen. I två av schakten påträffades fynd i form av avslag av kvarts och asktuff samt ett större stycke asktuff. Fynden låg i matjordslagret där det även förekom sentida fynd såsom yngre rödgods, porslin och järnföremål samt en fingerring av mässing. Inga bevarade kulturlager eller anläggningar påträffades. Troligen har de blivit bortplöjda. Eventuellt kan det finnas bevarade anläggningar under den nuvarande vägen. De sentida fynden bedömdes härröra främst från sent 1800- till tidigt 1900-tal.
Med anledning av att Miljö- och byggenheten, Vansbro kommun, planerade en träningsbana för travhästar vid Kvarnåker 7:12 i Järna socken, utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning. Syftet med utredningen var att undersöka om byggnationen skulle komma att beröra fast fornlämning.
Det av utredningen berörda området var ca 40 ha stort och bevuxet med planterad tallskog, som ställvis hade avverkats. Det var också delvis iordninggjort för industritomter. I nordöst avgränsades den relativt flacka ytan av Rv 71 och i sydväst av en järnväg (Västerdalsbanan). I området fanns inga registrerade fornlämningar, men en äldre gårdsplats hade uppmärksammats. Denna kunde lokaliseras vid inventering i området. Den äldre gårdslämningen var belägen på en naturlig terass i undersökningsområdet sydöstra del. Lämningen bestod av två intill varandra liggande spisrösen samt två källargropar. Marken runt omkring var stenröjd. Inga ytterligare lämningar påträffades vid inventeringen, men på den naturliga terrassen kan det finnas fler bosättningslämningar som ej är synliga ovan mark.
En mindre provundersökning gjordes också vid vilken ett antal små sökschakt grävdes i området för den planerade travbanan med hjälp av traktorgrävare. I de schakt som grävdes strax norr om gårdslämningen iakttogs äldre åkermark i form av något humös gråfärgad mo med inslag av kol. Här påträffades ett fragment av yngre glaserat rödgods. I övriga schakt påträffades inga lämningar. Gårdslämningen med tillhörande åkermark bedömdes härröra från 1700-1800-tal.
Med anledning av en planerad bilvårdsanläggning i sydöstra kanten av Falu gruvas gruvområdet, utförde Dalarnas museum i samarbete med Riksantikvarieämbetet en arkeologisk förundersökning i november 1997. Inom undersökningsområdet fanns ett registrerat, men igenfyllt gruvhål, en stenterrass samt stenmurar.
Förundersökningen bestod av sökschakt och arkivstudier. Förundersökningen kunde visa att den s.k. Nicolaigruvan sannolikt var upptagen mot slutet av 1700-talet. Den bröts enbart under kortare perioder under 1700- ochh framförallt 1800-talet. Runt gruvhålet fanns 0,5 - 2,0 meter tjocka lager med skrotsten och slam från gruvvatten. Till 1800-talets gruvbrytning hörde dessutom en kraftig stenterrass, en anlagd platå, en grund från ett kruthus samt lämningar efter en gruvstuga. Utöver de lämningar som kunde knytas till gruvbrytningen fanns odlingslämningar i form av stenmurar och odlingsytor inom östra delen av undersökningsområdet. Odlingen som bedrevs parallellt med malmbrytningen i Nicolaigruvan, har sannolikt ett betydligt äldre ursprung. En sannolik odlingsnivå direkt på den orörda moränen C14 daterades till 500-talet e.Kr. Förundersökningen utmynnade i ett förslag om arkeobotaniska undersökningar av de äldre odlingsnivåerna. Inga fynd tillvaratogs.
Banverket, Mellersta Banregionen skall anlägga en ny 130 kV matarledning mellan Ockelbo och Hallsberg. Länsstyrelsen Dalarna har då givit Dalarnas museum i uppgift att göra en utredning av delar av stäckningen igenom Dalarna. Av de ca 16 mil som löper genom Dalarna har länsstyrelsen valt ut tio delsträckor, sammanlagt omfattande ca 7 mil, för utredning. Arbetsföretaget berör Falu, Säters, Borlänge, Ludvika och Smedjebackens kommuner.
Matarledningen är planerad att i huvudsak löpa parallellt med befintlig ledning och endast en mindre del, ca 45 km, utgör nydragning. Den planerade ledningsdragningen innebär att befintlig ledningsgatan breddas 17-19 meter. Vid nydragning görs den nya ledningsgatan 32 m bred.
Utredningens syfte var att klargöra om planerat arbetsföretag berör fornlämningar. Den har delats upp i tre moment: arkivstudier, analys av äldre kartmaterial och specialinventering. Arkivstudierna har främst omfattat Riksantikvarieämbetets fornminnesregister men även Dalarnas museums arkiv, Lantmäteriets forskningsarkiv i Gävle, Lantmäteriets arkiv i Falun och Ortnamnsarkivet i Uppsala. Kartstudierna har huvudsakligen varit översiktliga och begränsats till ledningsgatan och dess närmaste omgivningar. För två områden, nr 5 och 7, har en mer regelrätt kartanalys gjorts.
Specialinventering gjordes i form av en fördjupad fornminnesinventering. En korridor ca 30 m bred i anslutning till befintlig ledningsgata och 40 m bred vid nydragning, fältinventerades under juli-september. Inventeringssträckan var sammanlagt 75 km lång, varav 20 km i ny terräng.
Lämningarna redovisas på ekonomiska kartan antingen som ytor, streck eller punkter. De har numrerats och till varje nummer hör en kort beskrivning. Vid själva kartpresentationen har det inte gjorts någon skillnad på vad som kan betraktas som fast fornlämning och vad som kan betraktas som kulturlämning. Detta är däremot angivet i beskrivningen. Vad gäller kulturlämningarnas kan länsstyrelsen komma att betrakta en del av dem som fast fornlämning.
Vid inveteringen framkom en stor mängd kolningslämningar, av de sammanlagt 85 redovisade lämningarna var 38 rester av kolbottnar och/eller kolarkojor. Tre kolningsgropar noterades också. Odlingslämningar var också rikligt förekommande, närmare bestämt 18 stycken. Till det skall läggas 6 gårds- eller bytomter, ett torp, en bebyggelselämning och en fäbod. Några metallframställningslämningar berördes också: ett gruvområde, en skärpning, ett hyttområde, ett kanalsystem och en järnframställningsplats. Vidare noterades 3 fångstgropar, 2 färdvägar, en bro, ett gränsmärke, en fyndplats, en plats med tradition, en naturbildning, ett grustag och en grop med oklar funktion. Av dessa var 19 lämningar sedan tidigare registrerade av Riksantikvarieämbetet. Av de 19 lämningar som bedömts vara fasta fornlämningar har 12 seda tidigare bedömts vara det av Riksantikvarieämbetet. Sju lämningar funna i samband med utredningen har av oss bedömts vara fasta fornlämningar. Några odlingslämningar, speciellt i Kniva och vid Skisshyttan, har en ålderdomlig karaktär och kan eventuellt också ses som fornlämningar.
De inveterade lämningarna kommer i olika hög grad att påverkas av ledningdragningen. Några hamnar helt utanför lednignsgatan, andra hamnar i ledningsgatan och av de senare hamnar några där stolparna är planerade att grävas ner. Det är då önskvärt att stolparna flyttas. En fråga är dock vad som händer med lämningarna i ledningsgatan med tanke på framtida röjningar och servicevägar.