Alla älskar dalahästen. Den är omöjlig att ta död på. Visst har det gjorts försök: konstnären Peter Johansson skivade upp en häst i lagom tjocka skivor och la den i köttdisken i ett varuhus. Regnbågens textilkonstnärer fällde en brandgul hingst och gjorde ett skinn att mysa på framför brasan. Ylva Ekman gav sig i kast med att rasblanda genom att måla kurbits på allt från kameler till kaniner i konstverket ”Rinkebyhäst”. Men den traditionella dalahästen är en överlevare.

Den fick enorm uppmärksamhet på världsutställningen i New York 1939, där en jättehäst placerades utanför den svenska paviljongen. Plötsligt hade en regional souvenir blivit en nationell symbol. Och masar och kullor var inte sena att förvalta sin framgång.
Som sig bör har Dalarnas museum världens största samling av dalahästar. Här finns bland annat den allra minsta, som mest liknar ett halvt lingon på en enkrona.